Förra säsongen gjorde jag och Johan allt vi kunde för att få åka så många tävlingar som möjligt. Vi gjorde upp en plan där vi fördelade tävlingarna jämnt mellan oss (som vi sedan fick revidera åtskilliga gånger på grund av inställda och flyttade tävlingar). Vi försökte höra oss för med tävlingsledare och vi lusläste regelverk. Och vi nötte många kilometer på Ormberget på våra nyinköpta skateskidor. Allt för att lära oss mer och bättra på våra förutsättningar som skidorienterare.
Framgången blev varierad. Visserligen fick vi båda hem varsin mästerskapsplakett även om vi måste erkänna att Johans från Norrlandsmästerskapet blev vi inte riktigt klok på hur regelverket egentligen fungerar med plaketterna. Egentligen fattar vi inte överhuvudtaget och det verkar vi inte vara ensamma om. När vi diskuterat prisutdelningarna så upptäckte vi snart att det verkar överlag som om folk har dålig koll på vilka regler som gäller och det i allmänhet är ett enda stort godtycke. Många gånger så är det mer avgörande vem som delar ut medaljerna än hur du har presterat som avgör om du får åka hem med en medalj eller ej.
Våra försök att verkligen reda ut vad reglerna säger var lättare sagt än gjort, det är skralt med dokument på nätet om skidorientering. Något jag blev varse om flera gånger under säsongen.
Johan och jag är som sagt vad nybörjare inom skidorientering och av flera anledningar vill vi veta så mycket som möjligt vad vi ger oss in på. Det är först sedan vi blev med bil som vi på allvar började ägna oss åt friluftsaktiviteter efter olika långa uppehåll. Ironiskt nog är det mycket smidigare att vara fysisk när man har en bil som tar en till naturen. Jag har visserligen sett folk cykla med sina skidor upp till Ormberget men det är verkligen inte riktigt min grej. Så mycket skidkunskap har fått dammas av och skate hade ingen av oss kört tidigare.
Vissa kuperade terränger har därför medfört en hel del bekymmer för oss men vi är båda envisa och vill gärna testa så vi har försökt förbereda oss så gott vi kunnat för att testa framfarten på smala skoterspår i skogen. Den förra vintern bjöd dessutom på ett minst sagt varierat väder så under flera av tävlingarna var förutsättningarna långt ifrån de bästa.
Skidorientering är en smal sport med få utövare och ibland funderar jag på om det inte är så man föredrar det. Det är svårt att komma in som nybörjare.
Inför en tävling mailade jag tävlingsledaren och frågade om ungefärliga banlängder. Något som verkligen aldrig står i inbjudan, inte ens på öppen-banorna. Jag fick till svar att de var enligt normen. Jag ägnade en hel kväll med att lusläsa alla dokument jag kunde hitta om skidorientering bara för att konstatera att till skillnad från vanlig orientering så verkar det inte finnas någon kilometernorm utan man pratar mer om förväntad segrartid. Det hjälper ju knappast mig som ligger så långt från eliten som man kan tänka sig.. Istället fick jag kollade igenom gamla resultatlistor (för där står det ju faktiskt hur långa banorna varit) för att bilda mig en uppfattning om vad jag kunde förvänta mig i skogen.
Inför en annan tävling så hörde jag mig för om möjligheterna att styra lottningen så både jag och Johan skulle hinna köra. Det svaret jag fick då var bland det mest nedvärderande jag upplevt på länge. En fin uppläxning om att det är brukligt för föräldrar att den ena kör tävlingsklass och den andra en öppen bana. På tävlingen planerades ett totalt startdjup på 30 minuter! Även elittränade föräldrar borde haft vissa problem att hinna på den tiden. Ett mer artigt nej, det är inte görbart hade varit både snällare och tja, i allmänhet trevligare.
Det finns dock ljusglimtar, när en tävling blev flyttad på grund av allt kaoset med inställda tävlingar och brist på uttagningstävlingar till de internationella mästerskapen så lät den snälla tävlingsledningen oss ändå få köra båda två - fastän det innebär att jag startade utanför det ordinarie startfältet. Men det blev stressigt för oss så efter det körde vi som sagt vad varannan tävling istället.
Vintern blev helt enkelt en rejäl utmaning, framför allt blev det mycket åkning på is. Det visade sig inte vara riktigt vare sig min eller Johans grej. Efter att ha dragit på mig universums största lårkaka-blåmärke efter en tävling (och mer eller mindre chockat babysimledarna några dagar senare) bestämde jag mig för att köra mer försiktigt. Jag får blåmärken lätt och med en liten familj som väntar på mig så är det viktigare för mig att komma i mål helskinnad än snabbt. Mellan fotskada och graviditet så hade jag ju dessutom inte tränat på min fulla förmåga på över ett och ett halvt år. Så vid flera tillfällen fattade jag det säkra beslutet och tog av mig skidorna och gick. Något som jag fick höra efteråt från Johan tydligen legat till grund för vissa förlöjligande kommentarer på målområdet. Men det är min ensak och ingen annan hur jag bedömer vad som är lämpligt för mig att fullfölja och vad som inte är det. Redan säsongen innan fick jag ta emot vissa gliringar för att jag inte åkte för fullt nedför en brant backe i skogen. Då var jag gravid och hade också i allra högsta grad egna skäl till att fatta beslut om vad som var lämpligt för mig och vad som inte var det.
Så varför då ge sig ut på banor som uppenbarligen ligger över min förmåga? Jag gillar att testa mina gränser, det har jag alltid gjort. Jag tar mig gärna an en ny utmaning. Att nöja mig med öppen bana är inte riktigt min grej (dessutom så vet man ju ytterst sällan vad de innebär eftersom det som sagt vad inte finns några riktiga dokument om vad man kan förvänta sig i vare sig svårighetsgrad eller banlängd på öppna banor) utan jag vill helst köra tävlingsklass.
Men Johan och jag lärde oss något viktigt under förra säsongen så den här vintern kommer vi inte kasta oss ut på varenda tävling inom rimligt köravstånd, vi kommer inte per automatik avstå andra aktiviteter för att åka skidorientering. Nu vet vi mer vad vi kan vänta oss och vi kommer ha det i åtanke innan vi beslutar vilka tävlingar vi kör. Vi tycker fortfarande att skidorientering är roligt men vi är lite mer återhållna nu.
Den största ironin i alltihopa är att jag hörde inför vår egna tävling i vintras att skidorienteringstävlingar kan man inte ens räkna med att gå runt på utan de är en förlustaffär som man ändå arrangerar bara för att bidra till tävlingsutbudspotten. Då kan man tycka att varje liten tävlingsavgift är eftertraktad men tydligen inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar