Jag tänker på det en hel del, jag vet att det varit en pandemi och så men det är ändå svårt att inte tänka på det. När jag bröt foten (egentligen benet om man ska vara petig men så pass långt ner så jag räknar det till foten då det var ett snedtramp som ledde till benbrottet) var vi tvungna att kalla in hjälp utifrån i form av mina föräldrar. Vi fick inte hjälp från kommunen med utökad vistelsetid på fritids förrän efter tre veckor av jagande av rätt person, överklaganden och hänvisning till lagen! Vid det laget ville Emma inte längre gå och det lilla förtroende vi hade kvar för rektorn och fritids var sedan länge förstört. Inte heller frågade en enda person som vi känner här nere om vi behövde hjälp med något. Jag har fortfarande fastfrusna morötter och potatis i trädgårdslandet för att det fanns inte möjlighet för någon att ta upp dem. Men jag vet, vi har inte särskilt mycket vänner här, de jag väl egentligen räknar till mina vänner har alla egna krämpor och begränsningar i sina liv så jag förväntar mig inte att de ska kunna ställa upp. Utöver det har vi bekanta. Människor man hälsar på, pratar glatt med men egentligen inte umgås alls med utanför den gemensamma aktivitet man träffas i.
Hoppar jag nu tillbaka i tiden. Ungefär 7,5 år. Vi gick till babysång för första gången i Luleå (vi hade försökt gå veckan innan men det var tydligen inställt på andra aktiviteter så vi gick på kyrkans eftermiddagsfika istället och alla blev så förtjusta i Emma). Fem dagar senare var vi hemma hos några föräldrar som vi träffat där, de bjöd hem oss till brädspelshäng utan att egentligen känna oss men tänkte att vi skulle passa in. Två veckor senare bröt Johan armen och de erbjöd sig omedelbart att passa Johan och Emma så jag kunde ta mig en skidtur på egen hand (förvisso fanns det viss förståelse för hopplösa karlar som bryter kroppsdelar vid idiotiska tillfällen men ändå).
Vi fick många helt nya vänner i Luleå efter att vi fått barn och det gick snabbt! Om tre dagar fyller Alice fem år, hon får inget kalas med vänner i år heller. Efterspel av pandemin eller ej, det gör ingen skillnad, vi känner inte en enda av föräldrarna till de andra barnen i hennes förskolegrupp - de är 19 barn. Möjligheterna att lära känna folk har varit få, man får inga kontaktlistor, det är nästan inga föräldramöten, vi har inte gått på någon mödravårdsgrupp ihop med dem, allt handlar om att försöka nätverka den korta stunden man eventuellt hämtar och lämnar samtidigt som någon annan sönderstressad förälder.
Jag försöker påminna mig själv om skälen till att vi flyttade, att vi ville bo i hus och det var svårt att hitta i rimlig prisklass i Luleå, jag försöker tänka på lägenheten och hur trång den hade varit om vi bott kvar, jag försöker minnas alla bränderna på Porsön och hur otryggt det faktiskt emellanåt var. Inbrotten och skadegörelsen på skolan. Att Emmas förskola faktiskt också brann inte ens ett år efter att vi flyttat. Men vad jag ändå inte kan låta bli att komma tillbaka till var att jag i Luleå kände att jag var del av en samhörighet som inte finns här. I 4,5 år har jag försökt räkna ut hur i helvete man kommer in i gemenskapen här i Vimmerby och jag fattar det inte! Alla oskrivna regler som alla känner till och som vi bara fortsätter att inte fatta. Hur gör man egentligen för att leva här? Jag begriper det inte.
Tre veckor efter att vi träffade ett par föräldrar för första gången på babysången i Luleå så hjälpte de oss så jag kunde få åka skidor för mig själv i en timma. Tre veckor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar