En intensiv helg i skidorienteringens spännande värld!

Knappt var biläventyren till ända och så tog helgen vid på allvar och med den kom helt nya äventyr. Som nya medlemmar i OK Renen så skulle vi självklart hjälpa till under helgens SM-tävlingar på Ormberget. Luleå visade sig från sin bästa kallaste sida vilket ledde till att det fattades beslut på fredagen att skjuta upp första start en timma och därmed började inte vår lördag förrän kl. 7 på morgonen och nu när Johan återigen kunde ta bil till jobbet så var hemma så pass att han hann vila dryga timman innan frukost.

Målområdet och den läskiga slutkullen längst bort, men från den här vinkeln ser den nästan ofarlig ut.

Under lördagen så hjälpte jag till i en något kylslagen Marka, trots det stängda tältet och de indragna varmluftelementen så var det alltjämt en ganska kall arbetsplats. Johan blev snabbt lurad att hjälpa till med parkeringen men var annars ledig denna dag så han anmälde sig till Ö1 och skidade glatt iväg ut i skogen när det var dax för publiktävlingar efter att eliten gjort upp om SM-medaljerna.

Johan läser karta inför sitt livs första skid-OL-tävling!

Jag dokumenterade hans avresa men missade dock hans målgång, jag gick ut för tidigt ur tältet (den kalla väderleken omöjliggjorde att ha det öppet ut mot tävlingen från marka-tältet) då jag gjorde en felberäkning på hur lång tid det borde ta att skida sig runt en 2,5 km lång skidorienteringsbana. En stund senare dök en väldigt snöig Johan upp vilket ledde till följande ordväxling.

"-Du ser ut som om du har ramlat."

"-Frågan är inte om jag ramlat utan hur många gånger jag ramlat!"

Runt hade han tagit sig i alla fall och glad och supertaggad var han med. Redan i bilen på väg hem började han prata om att vi borde skaffa kartställ. Jag hade under tiden laddat för att kunna åka på söndagen och gjort mig besväret att luska fram kartställ att låna till söndagens publiktävling.

Så här trött är man kl 21 en lördag kväll när man har varit på skidorientering hela dagen!

Söndag lovade varmare väder så när vi klev upp vid den angenäma klockslaget 6.00 för att upptäcka att det var -22 (tävlingsgränsen går vid -17) så var det föga tilltalande. Med muntra tillrop hälsade jag i alla fall Johan välkommen till hans nya liv som innebär att helgsovmorgnar är ett minne blott!

Men vi begav oss åter till Ormberget där Johan nu idag skulle hjälpa till med tekniken. Han skulle vara förvarning. Modern teknik i all ära men det är inte alls ovanligt att i orienteringens underbara värld använda sig av de gamla klassiska metoderna. En förvarning är alltså en person ute vid någon av kontrollerna på slutet av banan och som sitter och läser av nummerlapparna på löparna som passerar och rapporterar detta över radio till målet. Denna spännande uppgift ägnade sig Johan åt under dagens SM-stafett. Eller försökte ägna sig åt.. Batterier gillar som bekant inte kyla och efter ett tag slutade Johans radio att fungera och det blev klassisk överraskning istället vilka lag som först dök upp vid den grymma sista kontrollen uppe på kullen.

Tidigare att Johan fått beskedet att han inte skulle behöva jobba och därmed anmält sig till Öppen bana även denna dag, men då publiktävlingen startade först efter målgång av SM-stafetten så kunde han åka i alla fall. Idag var det den lite kortare medeldistansen så stärkt av att han tog sig runt igår så anmälde sig Johan i Ö2. Även jag valde den klassen då den bara var en kilometer längre men skulle ha "roligare" skidåkning. Själv var jag ju "befriad" från arbete idag men hjälpte ändå till att packa upp Markan igen och stod senare och assisterade vid växelfållan.

Familjestriden var ett faktum!

Även Johan hade lyckats rusta sig med ett lånat kartställ så nu var vi redo att åka precis som proffsen..! Eller kanske inte.. Jag gav mig av ut i skogen före Johan så vid varje ljud bakifrån trodde jag givetvis att det var Johan som kört ikapp mig - men så var inte fallet. För frågan var vilken förmåga som skulle bli avgörande: Johans snabbare skidåkning eller min skarpare orienteringsförmåga?

Supertaggad (fast lätt frusen) jag redo för att skida ut i skogen!

Nu är då skidorientering något annorlunda än vanlig orientering, man skidar nämligen på spårsystem av olika bra kvalitet. Desto tjockare linje, desto bättre spår (i det här fallet de ordinarie motionsspåren), streckad linje = smalt skoterspår. Det är förstås tillåtet att gena tvärs över om man känner för det, men då vet man ju inte riktigt alls hur bra snön håller så frågan är om man tjänar på det.

De här fiffiga kartställen som man kör med gör att man kan snurra på sin karta för att passa in den allteftersom man svänger in på nya spår. Mycket praktisk sak även om det var lite läskigt i början då den helt skymde sikten av ens skidspetsar, fast jag har ju viss vana vid döda vinklar men ändå..

Banan som både jag och Johan åkte.

Nåväl, jag startstämplade mig och skidade glatt iväg mot elljusspåret och min första kontroll, rustad med självförtroende så genade jag tämligen omedelbart när jag skulle in på ett mindre spår - fast det var ju andra åkare som redan kört där så det var knappast oprövad snö. Glad i hågen över hur lätt det gick så gled jag upp och tog den första kontrollen (det här skulle visa sig vara min bästa delsträcka, jag inte bara slog Johan på sträckan utan också en annan löpare).

Fast så bra kan det aldrig gå att det inte omedelbart kan gå sämre.. efter en ograciös vändning (jag vet, jag kan egentligen göra lappkast men det var massor med år sedan och jag tordes inte pröva det igen på en smal sluttande skoterstig) så skulle jag bara glida ner för den lilla höjden och styra till vänster där spårsystemet delade sig. Skidorna åkte istället rakt fram och jag hamnade på ändan mitt emellan två stigar och försökte desperat trassla mig upp igen utan att fastna ännu mer bland de små träden.

Efter vad som kändes som en evighet (säkerligen en två minuter i alla fall) var jag åter uppe med ännu kallare fingrar än tidigare (överst på nuvarande shoppinglistan står ett par riktiga skidhandskar). Grymt förvånad att ingen Johan dykt upp och skrattat åt mig så tog jag in på mitt vänstra vägval och fortsatte mot den andra kontrollen, en sträcka som bestod enbart av olika skoterspår men jag hade inga problem att hålla koll på de olika korsningarna. Till trean fortsatte jag i mitt makliga motionstempo, såg till någon annan löpare då och då men fortfarande ingen Johan.

Sträckan 3-4 var den längsta på banan och jag fortsatte på mina små skoterstigar, en bit elljusspår på mitten och sen in i ett riktigt råttbo av skoterspår men jag höll huvudet kallt och gled utan problem in till kontrollen. Här hade jag märkt att med rätt glidteknik och de rätta förutsättningar (också lite beroende på hur väl man planerar sin kartläsning och gör sina vägval) så kan man faktiskt stämpla i stort sett i farten och inte ens behöva stanna vid kontrollen. Alla skidorienteringskontroller ligger alltså i direkt anslutning till ett spår.

Till femman fortsatte jag på min säkra orienteringslinje, vid det här laget förstod jag verkligen varför Johan varit så supertaggad igår kväll och pratat om att han äntligen hittat en mening med skidåkning (nu har jag visserligen lite positivare attityd till skidåkning än så), det här var verkligen hur kul som helst! Och så bra det gick! Jag kände mig superbäst! Tankarna vandrade iväg till minnena från de allra första orienteringstävlingarna.

Det fanns egentligen två tänkbara vägval till sjätte kontrollen men jag tyckte att det var självklart att köra på det som innebar min tidigare upptäckt, att bara kunna stämpla i farten och glida förbi och fortsätta framåt. Till sjuan hamnade jag mitt i ormbokorsningen av elljusspårsystemet på Ormberget, där kan det vara klurigt att åka även när man följer spårmarkeringar. Fast först hann jag med ett väldigt ograciöst fall mitt på elljusspåret, då jag åkte mot körriktningen var jag snäll nog att kliva ur spår för en motionär - bara för att ramla på näsan, halvt spetsa mig på skidorna och fick ena spännet till kartstället att gå upp. Men jag höll återigen huvudet kallt och kollade noga vilket spår jag skulle in på, här tänkte jag också till på hur jag skulle vidare till den åttonde kontrollen för att få ännu fin glidstämpling på min tjusigt spikraka väg till åttonde kontrollen.

Nu var självförtroendet på max! Mitt livs första skidorienteringsbana och jag har gjort det felfritt! Så naturligtvis fick jag hjärnsläpp på väg till nionde kontrollen, svängde fel i det täta spårsystemet intill skidstadion, var uppe vid fel kontroll, vände, läste in mig, tvekade, läste in mig igen och denna gång rätt och åkte rakt mot kontrollen. Här tycker jag att Johan hade det lite fuskigt, för precis där hade han ju varit förvarning så han visste ju precis hur kontrollerna låg! Okej, att jag borde haft koll men ändå.

Nu stundade då det riktiga mandomsprovet, den fruktansvärda kullen som sista kontrollen låg på, jag försökte saxa uppför på ett av ställena där andra löpare åkt men halkade snart tillbaka och fastnade ohjälpligt i en äkta Bambi-position med knäna nerkörda i snön. När jag insåg det omöjligt att få fäste igen så trasslade jag av mig skidorna och mer eller mindre kröp upp (vi pratar alltså typ 5-6 meter i stort sett rakt uppåt!). Väl uppe fick jag snabbt på mig skidorna igen och skidade de sista metrarna till sista kontrollen och bet ihop inför den sista utmaningen - att åka utför samma jävla kulle fast på andra sidan! Detta ville jag göra utan att ramla (vilket Johan gjorde igår), jag plogade järnet nedför och rundade i mitt tycke ganska fint in på det numera nästan helt nedplockade målområdet. Tydligen var det bara jag, en till Renen-tjej och Johan som var kvar ute i skogen.

Trots min tokbom på slutet och min ograciösa klättring och überförsiktiga utförsåkning så hade Johan inte kommit före mig. Möjligheten fanns ju alltid att han någonstans åkt om i ett snabbare vägval. Nu var jag visserligen rätt så säker på att alla mina vägval (utom bommen till nian) var de bästa men man kan aldrig så noga veta... Strax efter mig kom Renen-tjejen och nu återstod bara Johan. Efter ytterligare dryga 10 minuter signalerade gubben som stod redo att riva sista kontrollen att Johan var på väg ut ur skogen och något graciösare än jag så tog sig Johan upp på slutkullen (tydligen var det snäppet enklare på sidan av den). Men nerför backen så satte han sig liksom igår på rumpan igen för att bromsa sin hastighet. Snabbt upp på benen och fick faktiskt en bättre spurttid än mig - trots att han var omkull! Nu vet jag visserligen att Johan är en stark spurtare (till skillnad från mig), men det där var ju helt absurt!

Familjekampen då? Jag var snabbare än Johan på sex delsträckor, han slog mig på fem. Men totalt krossade jag! Vi var visserligen utan tvekan de två sämsta i Öppen 2, men jag var hela 13,47 minuter snabbare än Johan på vår 3,5 km långa bana. Fast orientering är ju aldrig samma längd som fågelvägen, vi svänger och har oss och transporterar oss alltid en längre sträcka. I verkligheten hade jag (som åkte med gps-klockan) åkt 5,5 km. Johan däremot (som är glad att han inte hade gps-klockan som kan skvallra om exakt hur illa han åkte) uppskattar ändå sin skidlängd till ca 9 km.. alltså något mer än nödvändigt. Men som han själv beskrev det, han var på sightseeing i skogen!

Någon som faktiskt vill se mina vägval utmatade ur gps-klockan och upp på kartan? Hade det inte varit för tokbommen på slutet så kanske de skulle återfinnas här men nääää!!!! Vill ni veta exakt hur jag åkt så får ni komma och hälsa på och kika i min kartpärm!

Det här rundar då av en väldigt intensiv vecka. Men den här helgen har trots frusna tår och fingrar, faktumet att vi gått och lagt oss vid 21-snåret både fredag och lördag, stigit upp tidigt två dagar i rad, fått i oss hysteriskt mycket frisk (och kall) luft. Det har helt enkelt varit tokroligt! Vi har umgåtts med våra nya mycket trevliga klubbkamrater och vi har testat något helt nytt och både jag och Johan vet att vi vill åka skidorientering igen! Så inför sommarträningen behöver vi nu rullskidor och inför vintern behöver vi kartställ. Presenttips! *Hint! Hint!*