Man faller snabbt in i en rytm, man vänjer sig så lätt vid hur saker och ting ska vara. Jag jobbar sent, när jag packar ihop mig från kontoret ringer jag Johan och säger att jag är på väg och han sätter på tevatten och börjar med mackorna.
Det finns enstaka undantag men så fungerar det.
Så igår ringde jag i vanlig ordning till Johan, först hans ena mobil där signal efter signal gick fram utan svar. Hm.. det är telefonen han brukar glömma hemma så är han hemma borde han svara. Ringer den andra telefonen och hamnar direkt på mobilsvar. Föga förvånande, hans batteri är dött - igen! Men ändå, det där är inte som det ska vara, Johan ska vara hemma och nu hade han dessutom tenta idag. Vem är ute och ränner 21.30 med tenta dagen efter?
Så jag cyklar hemåt och när jag kommer uppe på krönet ovanför vårt hus så är det alldeles för nedsläckt för att någon ska vara hemma, framför allt Johan som nästan maniskt glömmer att släcka efter sig när han förflyttar sig från ett rum till ett annat (kanske om jag tapetserar lite med elräkningarna...).
Nu är visserligen inte Porsön ett gangsterområde längre, tonårskidsen som terroriserade området för några år sedan har det varit tyst om och senaste gången jag såg en polisbil här så var det kl 8.00 på morgonen utanför dagiset.. Så man vet egentligen att inget farligt har hänt, han blev väl kvar i labbet. Slår jag på datorn så kanske det t o m finns något meddelande och väntar.
Fast innan jag kommer så långt så står han i hallen och har dåligt samvete för att han gjorde mig orolig.
Men det här är helt klart något drygt! Jag kommer och går som jag vill, andra kommer och går som de vill. Så har det fungerat väldigt länge för mig. Nu funkar inte det längre, nu har jag förväntningar och nu bryr jag mig.
Johan har placerat sin andra mobil i väskan han alltid har med sig, det är glesbygdstelefonen, den sliter han inte ut batteriet på lika snabbt, så den ska han svara på framöver när jag ringer (den råkar jag dessutom ringa gratis till med mitt nuvarande abonnemang).
Det är inte snällt att göra mig orolig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar