Jag är bra på att ramla och får blåmärken lätt, ett par gånger per år är det alltid någon som får för sig att jag blir misshandlad - oftast baserat på mängden blåmärken. Riktigt så illa är det inte. Däremot brukar jag skämta om att det där med att många slagna kvinnor alltid skyller på dörrar när de har blåmärken, i mitt fall är det sant! Jag krockar ofta med dörrar, fastnar i dörrhandtag (ni vet, är man lagom lång och har en lite stor T-shirt så fastnar ärmen när man susar förbi) och något jag gör extremt ofta - missbedömmer avståndet mellan mig och dörrkarm. Jag springer helt enkelt in i dörrkarmen. Dock inte fullt så ofta längre, jag gjorde det mycket mer när jag bodde på pg. Fast jag krockade en hel del med dörröppningen till köket i början men nu har jag faktiskt lärt mig rätt bra var den är.
Det mest fascinerande är alltid att omgivningen kan förfasas enormt över ett nytt blåmärke och undra hur jag fått det och jag har ärligt talat inte den blekaste. Det är inte dåligt minne eller så, det är orienteringstänk. En orienterare råkar ofta ut för småskavanker, en stukad fot, ramla över en rot, slå i en stubbe, hoppa in i ett träd (variationerna är oändliga). Men tävlingsmänniskan känner bara efter "kan jag fortsätta springa?", är svaret ja så springer man vidare och sedan när någon i duschen undrar över varför man har ett lila ben så har man redan hunnit förtränga att man ramlat huvudstupa i skogen. Visst känner vi som alla andra av att det gör ont när vi råkar ut för något, men påverkar det inte vår fortsatta framfart så försvinner det genast ur minnet. Är man sedan som jag benägen att få blåmärken lätt så kan man se väldigt misshandlad ut - utan att för den delen egentligen ha råkat ut för något på riktigt.
Fast ibland gör jag något dumt på riktigt förstås, det är så det kommer sig att man haltat runt hela helgen. I fredags när jag kom hem för att fixa med tvätten så sprang jag fram och tillbaka i lägenheten och skulle fixa en hel massa mera. Det inkluderade en vända i soffan (min laptop står för det mesta på vardagsrumsbordet). Lägenheten är ju överbelamrad med saker, varav de flesta i oordning, och jag var lite ouppmärksam när jag satte ner foten. Så ytterst olistigt så satte jag ner den precis på min burk med pennor som står bredvid soffan - utan lock. Så med full kraft så hamnade stortån på burkens insida medans kraften från övriga foten tog sikte på utsidan.
Det är inte något brutet, det har jag hela tiden varit övertygad om, däremot har nog någon av lederna fått sig en rejäl törn för himlans ont gör det. Molar konstant och det kan vara lite jobbigt att förflytta sig emellanåt. En del saker som jag tänkt göra i helgen fick strykas till förmån för saker som kan göras hemifrån soffan.
Så för ovanlighetens skull den här helgen, i och med att jag inte jobbat något heller, så har Johan varit den som varit iväg massor med timmar medans lilla stackars jag suttit ensam hemma. Inte roligt alls. Ännu mindre roligt med tanke på att imorgon så överger Johan mig igen ju! Och jag får massor med ensamma dagar innan det är dax för mig att åka ner till Gävle. Jag är dessutom ledig nu i veckan! Den enda veckan jag är ledig är han bortrest!
Är väl det man kallar Murphy..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar