Johan har påtalat att han tycker jag förväntar mig för lite av honom, saker som han ser som självklara borde jag också se som självklart att han kommer göra.
Till mitt försvar (de som känner mig vet att jag älskar att använda just den frasen) så har jag i åratal hört skräckhistorier från tjejkompisar om vad deras killar misslyckas med, jag har hört om experiment med att de slutar sätta dit ny toarulle i väntan på att killen ska göra det själv (och 5 månader senare ännu inte satt dit någon!). Johan sätter för övrigt dit ny rulle!
Samtidigt så fascineras Johan över att jag låter bli att kommentera om massa småsaker som han så uppenbart inte gör enligt min standard. Det är en balansgång jag försöker leva efter, dels en inbillning att han på egen hand förr eller senare kommer upptäcka att göra en del saker om jag inte säger något. Dels så försöker jag anpassa mig, allt kan ju faktiskt inte göras på mitt sätt när vi bor tillsammans. På något vis måste vi upptäcka vårt sätt.
Vuxenlivet är bra klurigt alltså..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar