Porsön brinner..

..bokstavligt talat. Det går knappt en dag utan nya rapporter om bränder eller skadegörelse om nätterna, jag har alltid känt mig trygg på Porsön, till och med när det var den där oroliga tiden under mina tidiga studieår så behöll jag min känsla för trygghet. Polisen reagerade då snabbt, de höll informationsmöten på universitetet, medierna var här och jag som aldrig missar en chans att göra min röst hörd blev intervjuad på radio. Det lugnade ner sig igen. Fast det är klart, en del av trygghetskänslan kanske försvann redan där. Vi började höra av oss till varandra om att vi kommit hem ordentligt. Det rådde det ingen tvekan om tidigare att man skulle göra.

Nu är det ett annat läge. Johan jobbar nätter och Emmas förskola ligger mitt i det utsatta centrumområdet. Hitintills har skadegörelsen där visserligen varit mest riktad mot skolan och hälsocentralen och de enda problemen förskolan har är att det är folk som hänger inne på området om kvällarna och lämnar skräp efter sig. Som personalen förstås måste städa upp på morgonen för annars kan man inte släppa barnen lösa där.

Vilket tar mig till nästa problem. Jag hatar nedskräpningslagen. Det är den mest meningslösa lag som någonsin införts, inte bara för att nästan ingen får några böter utan för att den undantog det mest avskyvärda skräpet! Oavsett om målet var att bötfälla folk så är det bra om lagen ändå talar om vad som är tillåtet eller ej, jag menar, ett brott är ett brott, oavsett om någon ser dig och kan straffa dig för det. Jag talar förstås om fimparna. Jag vet inte hur många fimpar jag slitit ur händerna på Emma som så gladeligen plockar upp skräp från marken. Fimpar är något jag verkligen önskar hade ingått i nedskräpningsförbudet. För den delen tycker jag det borde vara pant på fimpar för då kanske de faktiskt hade samlats in istället och vi hade sluppit skiten.

Annars är det förstås glas jag ogillar rejält. Glas kan man göra sig riktigt illa på. Så Emma får inte gå själv genom Porsö centrum just nu, endast åka vagn. Det är för mycket glasskärvor, stora som små, överallt till följd av alla krossade fönster. Tyvärr städas de inte upp ordentligt vilket borde ske. Glas har jag också fått stoppa små duktiga och miljömedvetna förskoleklassbarn från att plocka upp på skolgården. "Ja, vi vet att det ligger glas där. Ja, vi vuxna ska ta hand om det. Snälla, sluta ta upp glasbitar med bara händerna, ni kan skära er." Nästa sekund står de där med mer glas igen, så stolta och så glada över att de städar upp och gör fint.

Då är det lätt att tänka att det ska bli så himla skönt att flytta härifrån. Men sedan kommer nästa tanke in, när man har bokat dubbla tvättstugor samtidigt och kan få undan hela tvättberget på några få timmar för man har tillgång till åtta tvättmaskiner. Det är faktiskt en himla lyx att kunna ha det så med.

Men fortfarande.. det brinner på Porsön om nätterna, de slår sönder rutor. Kommer vår bil verkligen stå säker i sitt garage? Och Johan jobbar fortfarande nätter, samtidigt som galningarna springer runt på stan. Och måste jag kratta sanden vid lekplatsen varje gång innan vi låter Emma leka där? De hittade faktiskt sprutor borta vid en av de andra förskolorna.

Ingen kan anklaga oss för att skydda Emma överdrivet mycket från världens fasor, i detta nu har hon två synliga sår på huvudet efter två olika fall. Vi släpar ut henne på allt möjligt. Hon får klättra runt. Hon får upptäcka världen. Men jag vill helst inte att hon ska behöva upptäcka att världen består av bränder, krossat glas och sprutor med tvivelaktigt innehåll riktigt än.