Okej, först av allt. Jag fattar. Det har inte kommit så mycket snö i Stockholm i november månad på över 100 år, katastrofrubrikerna var verkligen berättigade för en gångs skull. Men även i vanliga fall kan jag till viss del förstå. Snöröjning kostar och därmed också snöröjningsberedskap. Hur mycket man satsar i sin budget på det beror förstås på hur stor risken är för snö och hur många av dessa potentiella riskdagar som finns per år. Däremot saker som att Stockholm skulle vara extremt mycket svårare att snöröja än andra städer köper jag inte. Vi har rätt många tillfälliga snöhögar här i Luleå med på vintern som i vissa fall är högre än de omgivande byggnaderna. För först röjer man upp vägar, sedan kör man bort snön till snötippen. Att som vi bo nära snötippen gör ingen skillnad heller. Alla får snöhögarna.
Men det som gör mig irriterad är ständigt hur oförberedda folk är på ett personligt plan. Alltså där de faktiskt kan påverka. Där man inte beger sig till jobbet i klackskor, kjol och strumpbyxor utan mössa och vantar när det börjat snöa och väderprognosen säger snö, snö och ännu mera snö. Där man har absolut ingenting med sig i sin väska utifall att man blir sittande i en buss eller på pendeltåget i flera timmar. När man aktivt undviker att tänka själv "för vi bor ju i ett civiliserat land". Hur många sommarkatastrofnyheter får vi inte se om folk som blivit sittande instängda på överhettade tåg och klagat på att de inte fick mat och vatten? Var är er civilisation då? Var är butiken ni bara kan gå och handla i som gör att ni inte behöver tänka själva på att ha något med er?
Det är den där hånfulla attityden där storstadsfolk beter sig som den tuffa coolingen på skolgården med märkesskor (från fel säsong) och läcker frisyr (som en mössa kan förstöra) och vi som är förberedda och rustade är den löjliga tönten med toppluva, raggsockar och vinterkängor. Det är den attityden som gör mig förbannad. För jag vet att vårt samhälle är superskört. Jag vet att strömavbrott både kan ske men också sker och framför allt vet jag att stadsfolk (vilket jag i den här kategorin också tillhör) är de som är känsligast för detta för vi har ingen annan uppvärmning i våra hus.
Så året om har jag alltid vattenflaska med mig i väskan när jag ska iväg någonstans, det har jag haft i åratal. Något litet ätbart finns också, som minimum en frukt. För man vet liksom inte vad som kan hända och blir man stående så är det bra att ha. Nu är det vinter. Så jag cyklar till jobbet i täckbyxor och vinterkängor. Raggsockorna behöver jag inte än, det är trots allt bara -10 grader och kängorna tål bra mycket mer kyla än så när sockorna åker fram. Jag har mössa och vantar (och för det mesta även reservvantar utifall att paret jag har på mig när jag cyklar blir blött och inte hinner torka tills jag ska hem). Mina kläder har reflexer i sig. Ska jag ut i trafiken när jag cyklar så åker även reflexvästen på.
Bilen sedan. Vinterrustningen är självklar. Vinterdäcken (dubbdäck förstås) åker på i god tid. Inte bara motor- och kupévärmare för bilens skull. Vi har dubbla reflexvästar i den, utifall att man blir stående vid vägrenen någonstans så är det bra att synas. Självfallet går det att nå en av reflexvästarna direkt från förarplatsen. Spaden läggs ut. Själv är bäste dräng och man har större chans att snabbt lösa en situation om man har en spade med sig. Ficklampan måste vi ersätta. Superstrålkastaren vi hade har tyvärr lagt av. Den praktiska sandsäcken brukar vi dock faktiskt slopa, Inte heller har vi en såg i bilen i händelse av nedfallna träd. Men lite normalrustad måste man ju vara. Och bara för att man åker bil så kan man inte skippa de varma kläderna. Jag är alltid klädd så jag skulle klara mig utanför bilen en bra stund.
Men det här är tydligen töntigt. Varför ska man behöva tänka på sådant där? Vi lever ju i ett civiliserat samhälle och i vilken obyggd befinner jag mig i om jag tycker sådana förberedelser är nödvändiga? Tja, bara jag åker E4:an här uppe så kommer jag flera mil i sträck befinna mig mellan byar och utan garanti för omedelbar räddning. Oavsett var så kan det också vara som så att man måste bli kvar vid sin bil i väntan på assistans (min handväska innehåller fortfarande inte en dunk med fem liter bensin trots att det faktiskt skulle varit motiverat med tanke på vår onödiga extrarast när Emma var två månader) och då är det inte bara att "bege sig till närmaste bensinmack eller affär för att köpa något att äta och dricka".
Jag är inte på något vis rustad för katastrof, men med små, ganska enkla medel så ger jag mig själv bättre förutsättningar i ett samhälle som är uppbyggt kring något så skört som elektricitet. Men det är töntigt, löjligt och ska inte behövas.
 |
| Arkivbild normalt snöläge. |
DET är anledningen till att jag himlar med ögonen när medierna kablar ut katastrofnyheterna från våra storstäder när det kommer lite snö eller blir en massiv värmebölja. Inte för er oförmåga att ploga, den är ni förlåtna för, utan för er oförmåga att tänka själva för där finns det inga acceptabla ursäkter.
Naturligtvis finns det klåpare även i Sveriges mindre städer, dödslängtarna brukar jag kalla dem. De som går rakt ut i vägen iklädd svart och utan reflexer "för jag har ju företräde". "Tönten" i mig kommer genast upp till ytan då, jag vevar ner rutan och vrålar "använd reflex!" innan jag kör vidare.
1 kommentar:
Skicka en kommentar