På högstadiet hade jag de allra tråkigaste klassföreståndarna man kunde ha. Sådana som aldrig gav det där lilla extra. När vi skulle springa Rösjön runt och samla poäng till sin klass så stod de där vid målområdet, icke-friluftsklädda, skulle absolut inte delta och såg allmänt obekväma ut. När det var den traditionella maskeraddagen för niorna så kom de förstås icke-utklädda medan andra lärare (både äldre och yngre) självklart deltog i festligheterna. Men våra lärare bjöd inte alls på sig själva.
När musiklektionen ställdes in så höll jag egen, jag lyckades lura
nästan alla att våga sig på att provspela klarinett. De var tveksamma
till att börja med men sedan kom de igång så pass att det blev svårt att
bryta för nästa aktivitet.
Det blev lite fniss och spektakel i matsalen när jag faktiskt tvingades spotta ut blodpuddingen i servetten, vissa saker bara går inte att äta.
När jag fick veta att det är en årlig tradition att pedagogerna spelar brännboll mot årskurs sex sista veckan på terminen så anmälde jag mig självklart. Och jag gick all-in! Från sport-BH:n till Renen-tröja och löparskor. Inga halvmesyrer. När tillfälle gavs att smygträna lite så passade jag och några andra lärare på. Och vi gav allt under matchen! Slagarmen värker fortfarande lite, jag är inte van att röra de musklerna.
Cykla iväg med eleverna för en utedag. Inga problem. Någon annan kan åka buss med de elever som av olika skäl inte kan cykla. Men jag? Självklart cyklar jag. Det är inte det allra minsta avkopplande att cykla samtidigt som man ryar och håller koll på massa obetänksamma elever men vadå? Så klart man ställer upp!
Jag ser nog allt hur barnen himlar med ögonen ibland, hur de utbyter blickar och leenden. Men jag tror ändå att innerst inne föredrar de lärare som faktiskt ger det där lilla extra.
Mina klassföreståndare på högstadiet var som sagt vad inte så mycket att hurra över, men vi hade en annan lärare som tog sig an oss på det sätt en klassföreståndare borde göra. Som bjöd hem oss på fika i sin trädgård innan vi slutade nian. Det är sådana lärare man uppskattar och kommer ihåg många år senare. Det är en sådan lärare jag vill vara.
Det ömmar i alla möjliga muskler efter en väldigt aktiv skolvecka med många fysiska aktiviteter, men det var utan tvekan värt det. Imorgon säger jag hejdå till min klass.
På måndag väntar nästa uppdrag. Jag kommer gå all-in på nytt. Jag vet inget annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar