Okej, det föll sig faktiskt som så att för en vecka sedan så kom slutligen beskedet efter en segdragen mailkonversation med skatteverket att jag fick klartecken på att starta min firma! Så nu är jag officiellt egenföretagare! Bara att börja leta uppdrag alltså.
Samtidigt börjar jag bli irriterad och framför allt himla trött av mitt dubbelarbetande just nu. Till saken hör att min värk har börjat komma tillbaka och jag börjar allvarligt misstänka att en av de utlösande faktorerna till värken från första början var just universitetet! För första gången sedan jag började gå till min smärtläkare och därmed slutligen fick rätt behandling så sitter jag åter i föreläsningssalar. Många och stela timmar i sträck blir det, jag har nästan uteslutande dubbelpass. Och jag har blivit tydligt sämre. Jag har börjat vakna med värk igen. Så frågan jag redan ställer mig flera gånger om dagen har på nytt aktualiserats. "Är det värt det?" Jag vet inte ens om det kommer ge utdelning för jag får inga raka besked om vad exakt som fattas för att bli behörig till KPU:n. Så all denna slit kan verkligen vara för ingenting. Samtidigt så är det intressant att följa en kurs igen. Det är alltså så här studier ska kännas när man inte antingen är omotiverad eller hög på smärtstillande. Rätt stor skillnad mot förr. Om det nu inte var för att värken börjar komma tillbaka förstås. Jag trivs med mitt drogfria liv. Jag vill inte ha tillbaka tabletterna. Så jag försöker vila mer här hemma istället fast eftersom jag jobbar och pluggar så mycket som jag gör så blir precis allting där försummat förstås. Det dåliga samvetet gnager ständigt.
Det finns en karriärväg kvar att utforska som jag nosar på ibland. En som skulle vara öppen för mig om jag bara väljer att ta steget. Även detta något som många säger att jag skulle passa som. Jag är trots allt redan proffstyckare och jag har sakliga och praktiska lösningar som komplement till mina många och starka åsikter. Men det är en smutsig bransch. Vill jag verkligen? Fast då behöver jag inte oroa mig för mina meriter längre, totalt inkompetenta spån tar sig fram där och de ska jag nog kunna bräcka i alla fall. Men vill jag verkligen bli politiker?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar