"Mossen!"

Vår resa ner till Stockholm förra helgen innebar förstås att Liten charmade folk i vanlig ordning men också att hon återigen visade varför små barn är grymt underhållande.

En återkommande höjdpunkt är titlarna mina föräldrar fick. Nu kommer talet mer och mer, nya ord dyker upp hela tiden. Så visst kan väl en tvååring få grepp på så enkla ord som "mormor" och "morfar" under en långhelg. Riktigt så enkelt skulle det förstås inte bli. Mormor blev snabbt "mommo", Emma använder inte r ännu i någon större utsträckning så inte så konstigt. Morfar däremot blev av någon anledning "mossen". Detta ledde till många, långa och utdragna samtal mellan den stora tjurskallen (alltså min pappa) och den lilla tjurskallen (vår solstråle).

"-Säg morfar."

"-Mossen."

"-Morrrrrrrfar."

"-Mosssssssen."

Så där höll de på. Om och om igen.

Bäst av allt var förstås denna lilla dialog.

"-Säg godnatt morfar."

"-Hejdå mossen."

Hela tiden när planet var på väg upp under hemresan satt Liten och vinkade mot fönstret och upprepade "hejdå mossen". Hon ger sig inte. Det är mossen och inget annat som gäller.

Sedan är jag ledsen, men det är faktiskt otroligt underhållande med en tvååring som lyckas ringa upp senast uppringda nummer på sina morföräldrars bärbara telefon. Klockan sju på morgonen. En söndag. När mottagaren hade planerat lång sovmorgon då det varit en jobbig lördag. Ännu bättre att ingen av oss märkte det förrän offret hörde av sig senare under dagen och tydligen hade varit måttligt road. Det är faktiskt den ultimata busringningen. En morgontrött person med inplanerad sovmorgon. Vem bättre att ringa till? 

Vi får se hur det utvecklar sig nu framöver med stora tjurskallens kamp för att få bli kallad morfar. Det verkar onekligen som om den lilla tjurskallen har bestämt sig: "mossen!"