När man nått vägs ände.

Jag fick mycket att tänka på igår vilket slutade med två saker. Det ena är att jag skrev den här texten:

Idag är dagen jag slutade kämpa. Det är faktiskt inte värt det. Motgångarna och motarbetet är för mycket för att jag ska orka.

Jag vill bli lärare. Det har snart gått ett år sedan jag kom till den insikten efter att jag blivit antagen till Luleå kommuns vikariepool och började jobba som korttidsvikarie i grundskola och gymnasium. Jag hade äntligen hittat rätt. Efter många år med brokiga studier varvade med ett brokigt arbetsliv så hade jag slutligen kommit på vad som passade mig. Jag fick bra respons med. Både elever och lärarkollegor jag mött ute på arbetsplatser verkade tycka att jag passade in.

Det har blivit många misstag under mitt år som vikarie. Till skillnad från den som kommer ut på praktik under sina lärarstudier så har jag blivit inkastad i ett klassrum helt på egen hand. Jag har hållit välplanerade lektioner utifrån prydliga instruktioner men också undervisat baserat på information i ett sms eller från en post-it. Jag har fått improvisera mycket, jag har använt mitt sunda förnuft, mina kunskaper tillsammans med att luta mig mot lärarkollegor och i bästa fall också haft en hjälplärare med i klassrummet. Jag har alltid arbetat efter grundtanken att ingen elev ska behöva lämna en av mina lektioner utan att känna att det här var en meningsfull lektion. Jag har växt med rollen och under våren och sommaren fick jag också chansen att få eget ansvar för en klass och därmed få göra lektionsplaneringar, rätta prov, planera läxor och också få en insyn i skolans arbete i stort. Allt en lärare gör när lektionerna är slut.

Jag har stortrivts och det har drivit mig till att ta reda på vad jag behöver komplettera av mina studier för att kunna få lärarexamen och bli behörig lärare. Jag har försökt göra upp planer, jag har varit i kontakt med studievägledare, jag har varvat mina vikarieuppdrag med att plugga på egen hand då det inte riktigt finns en plats för mig på mitt universitet längre. För jag befinner mig i studentvärldens ingenmansland. Mitt civilingenjörsprogram har upphört att existera och går inte längre att ta examen ifrån. Det fick jag veta när jag för andra gången sedan den nya regeln trätt i kraft försökte terminsregistrera mig. En terminsregistrering är nödvändig för att jag ska få skriva omtentor och kunna samla ihop de sista poängen jag behöver. Men som sagt, först vid andra terminen efter att mitt program upphört att kunna ge examen tog det stopp. Beslutet var för övrigt fyra år gammalt men hur jag än sökte efter information om det så kunde jag bara hitta den när jag aktivt googlade efter det. Att hitta information om beslutet endast genom klicklänkar gick inte. Så jag missade det och nu var det kört och fanns ingen återvändo.

Men jag kunde fortsätta terminsregistrera mig på mitt icke-existerande program för att få skriva omtentor. Fast det är ingen riktig terminsregistrering för enligt systemet är jag inte programstudent utan räknas som fristående student. Det betyder att jag inte kan söka och läsa några av de kurser som ligger inom programmen. Mitt hopp för att få ihop de sista poängen står alltså uteslutande att finna hos kurser jag en gång läst men inte klarat där min gamla kurs är kopplad till den nya kursens tentamen. Fast det visade sig inte heller vara på riktigt. När jag skrev en tentamen som var kopplad på just det sättet så upptäcktes tydligen ett systemfel, min kurs motsvarande inte alls den nya så det fungerar inte egentligen. Den informationen nådde inte mig. Ibland fungerar inte universitetets server ordentligt och meddelanden försvinner då. Det varnas man för när man fyller i formuläret för att ta kontakt med Studenttorget. Det gäller tydligen också mail till studenter. Jag trodde min förfrågan om en tentamensanmälan försvunnit och skickade en ny och blev registrerad. I själva verket så hade det sex dagar tidigare skickats ett mail till mig (som försvann) där det förklarades att jag inte fick skriva tentan utan måste registrera mig på den nya kursen och jag uppmanades ta kontakt med min studievägledare. Det fick jag reda på nu fyra månader sedan när jag gjorde samma procedur igen.

Det går inte alltid att skriva tenta som man tänkt sig när man kombinerar studier med både arbete och familjeliv. Tiden räcker helt enkelt inte till.

Problemet är att min studievägledare redan har sagt att jag inte kan få hjälp där, jag får inte söka programkurser på universitetet. Vi upptäckte det med en annan kurs jag behövde varpå jag fick rekommendationen att söka den på ett annat lärosäte. Så några nya programkurser är alltså inte möjligt.

Samtidigt behöver jag jobba. För det svenska trygghetssystemet bygger på att man har en förvärvsinkomst. Utan den ingen SGI som är livsnödvändig för att jag ska få ut några pengar överhuvudtaget när jag är föräldraledig, vabbar eller för den delen blir sjuk. Fast jag blir inte sjuk längre. Det visade sig att blir man sjuk så spelar det ingen roll om man redan är inbokad på ett uppdrag eller ej. Det krävdes att man redan har påbörjat ett vikariat på arbetsplatsen och arbetat i minst 14 kalenderdagar bakåt i tiden på just den arbetsplatsen för att få någon ersättning om man blir sjuk. Inte så generösa villkor för de som är korttidsvikarie, jobbar sällan mer än någon dag i sträck på en skola och utsätts hela tiden av bakterier från de små smitthärdarna till elever. Jag har slutat vara sjuk. Behöver jag vara hemma så vabbar jag istället för det betalar Försäkringskassan. Fast jag vabbar inte heller. Det gör min man. För jag behöver varje jobbdag för att bygga upp SGI, är jag inte inbokad måste jag plugga för att komma närmare mitt mål att bli lärare. Så min man lämnar och hämtar på förskolan, han tar vabdagar och han tar ut vårt barn på utflykter och lekar så jag ska få plugga i lugn och ro hemma. Det är därför det är tårar och misär när han går hemifrån och jag bara får en vinkning. Mamma försvinner hela tiden men pappa umgås man med, han får inte gå iväg.

Så jag har inget studiemedel kvar att ta ut. Inte för att det hade varit möjligt då jag försöker läsa in omtentor parallellt med att jag flackar fram och tillbaka som vikarie på olika skolor och för omtentor får man ändå inget studiemedel. Fast nu verkar det som att jag inte får skriva omtentorna i alla fall då mina kurser är för gamla. Jag får inte heller läsa de nya kurserna då de är öronmärkta för programstudenter och jag räknas inte som programstudent trots att jag kan fortsätta att terminsregistrera mig på ett program som inte längre finns.

Samhället skriker efter fler lärare, lärarbristen växer i alla landets kommuner. Jag försöker verkligen bli lärare och jag gör det helt utan stöd från några andra än just min lilla familj. I övrigt så verkar alla bara vilja motarbeta mig. Så då får det väl bli så. Jag lägger ner. För det är faktiskt inte värt det. Att kämpa samtidigt som man möts av negativa besked hela tiden. Jag har en familj jag vill vara med.

Så jag förstår nu, det här är priset jag får betala för att jag en gång valde att försöka bli civilingenjör, att jag under alla mina år med svår värk förstod att jag var tvungen att fortsätta försöka kämpa för ett yrkesliv där jag kunde verka i lugn miljö och där det var okej att jag åt tunga mediciner. Att jag sedan hittade en läkare som kunde bota min värk, som gav mig nytt hopp och möjliggjorde ett yrkesliv i en avsevärt livfullare miljö. Det spelar ingen roll för nu är det tydligen för sent. Jag vill fortfarande bli lärare men jag måste tänka på min familj, på min framtida pension, på mitt eget välmående och att fortsätta kämpa i motvind går inte längre.

Jag är en smart person, jag har breda kunskaper och bred arbetslivserfarenhet. Jag kan hitta något annat att göra. Fast helst av allt hade jag velat ägna resten av mitt yrkesverksamma liv åt att undervisa vår framtid i matematik och fysik, eller för den delen franska, för att inte tala om hur härligt det varit att få jobba med nyanlända i svenska som andraspråk. Men det var väl inte egentligen så stor brist inom de ämnena när allt kommer kring så ingen kommer sakna att jag inte blir lärare. Jag har trots allt bara 30 yrkesverksamma år kvar att ge.

Det andra att jag ansökte om F-skattsedel och registrerade mitt företag. Jag har fortfarande planer. Men lärare? Den dörren stänger jag tills vidare och kommer inte öppna igen förrän någon är villig att öppna plånboken och ge mig studielön för det som behövs för mig att komplettera mina studier till en lärarexamen. Ödets ironi? De ringde igår från en av "mina" skolor, där jag brukar jobba, där de verkligen, verkligen uppskattar mig och mer än gärna bokar in mig som vikarie.