Kanske inte så konstigt egentligen med tanke på att jag inte var så gammal då, jag kunde ännu inte läsa och jag såg inte några nyheter på TV. Men mordet minns jag. Det fortsatte ju sedan att segla upp med jämna mellanrum, jag minns gripandet av Christer Pettersson (Sollentuna har verkligen de allra finaste "kändisarna") som vi även lät inspirera vår korta lilla sketch i tredje klass som skulle innehålla en skurk och en hjälte. Jag var hjälten.
Men riktigt på allvar kändes det inte förrän jag började på Franska skolan. Tunnelbaneuppgången närmast är nämligen Olof Palmes gata. Trapporna som var en del av min skolväg (framför allt när rulltrappan bredvid inte fungerade) var de trapporna som mördaren sågs springa uppför. Där och då uteslöt i alla fall jag Christer Pettersson som mördare, allt adrenalin i världen hade mest troligt inte hjälpt, en mångårig missbrukare har helt enkelt inte orken att springa uppför de trapporna.
Så varje dag i tre års tid gick jag förbi minnesplaketten som ligger i gatan, vid den här tiden på året var det extra svårt att passera för det låg alltid fullt med blommor där. Olof Palme var allt annat än bortglömd och jag kan tänka mig att gatan är riktigt svårpasserad i år. "Jubileumsår" uppmärksammas mer än andra.
Vi kommer aldrig få reda på vem som mördade Olof Palme men var det verkligen mördaren som sprang uppför trappan den kvällen - då skulle blicken aldrig ha riktats mot en nedgången missbrukare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar