När jag var liten hade vi arbetsschema hemma, det gällde i huvudsak disken och veckans dagar var fördelade mellan mig och mina syskon med en dag över då mamma/pappa hade huvudansvar för disken. Det här ledde till mycket bråk och tjat.. även med hotet att få avdrag på veckopengen så var det svårt att riktigt orka bry sig om sina diskdagar.
Överlag så var det mamma som stod för tjatande och pappa, tja.. han var ju den som utan vidare kunde ställa sig och diska utan att bry sig om vilken dag i veckan det var. Förklaringen var att pappa påstod att när han växte upp så gick det till som så att om man såg att något behövde göras så bara gjorde man det, inget tjat och inget bråk. Det skedde med automatik. Vi antog att det där var en myt pappa la fram för att få oss att frivilligt sätta oss i arbete för aldrig att det kunde vara sant! Vem ställer sig frivilligt och diskar?
Johan är väldigt bra på att säga att han ska göra saker, framför allt disken, tittar jag mot diskbänken ibland så säger han omedelbart "jag ska ta hand om det", sedan kan den bli stående ett tag till. Så det händer att jag bara sätter fart med den för det stör mitt estetiska sinne att disken står där, den försvårar mig att koncentrera mig på något annat. Då kommer Johan farande igen "men jag hade ju tänkt göra det där".
Så precis som pappa var snabbare än oss när vi var små att ta disken så är jag snabbare än Johan nuförtiden. Men pappas förklaring lät ju så orealistisk när jag var tonåring, för fortfarande, vem ställer sig egentligen frivilligt och diskar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar