Axel

Okej, att det just specifikt är allhelgona bryr jag mig egentligen mindre om. Jag ville åka till Norrfjärden för det är Axels födelsedag. Felet är ju då att i Sverige är det här en helgdag.. helgdag innebär söndagstrafik.. det betyder att all länstrafik utom möjligtvis kustbussen går på enorm sparlåga. Mer exakt, det går två bussar till Piteå på hela dagen och exakt lika många i motsatt riktning. Vilket betyder att man om man åker iväg blir fast i Norrfjärden i fyra timmar. Det tar inte fyra timmar att besöka en grav och så mycket spännande finns det inte att se i Norrfjärden.

Så i brist på bil så kom jag inte iväg det här året heller på hans födelsedag. Jag köpte hem en ros igår som jag tänkt lägga på graven men nu får den stå i köksfönstret och se ensam ut istället.

Överlag är jag inte så mycket för att fara till kyrkogårdar och besöka gravar, det är mest sådant man gjort för att mamma släpat med en (eller skrev upp det på att-göra-listan-hon skickade med mig i somras när jag skulle till Småland). Det är inte det att jag inte sörjer de som gått bort, bara det att de flesta jag känt som dött har varit i en sådan ålder, lidit av sjukdomar etc som gjort att jag ändå har stor acceptans för att det hände. Fast jag gillar inte att antalet begravningar jag besökt överstiger antalet bröllop, det borde vara mer av det roliga. Fast räknar man in de dop jag varit på så blir totalsummen ändå de glada sakerna.

Visserligen blev jag inte egentligen så förvånad när Axel dog, jag har alltid haft känslan av att Axel plats i världen var i allra högsta grad lånad tid. Men han var och förblir en av de bästa personerna jag träffat, han visste att säga och göra precis de rätta sakerna. Såna vänner växer inte på träd.

Johan föreslog att vi kunde åka ner nästa helg istället, då går det ordinarie lördagstrafik på länstrafiken. Men just den här helgen var ett sådant tillfälle när jag på riktigt saknade att ha bil.