Jag skrev det här i min "julkalender". Det gör fortfarande ont att tänka på, hur illa man behandlar barnfamiljer i Vimmerby. Hur illa bemött man blir när man behöver extra stöd. Hur litet värde vi hade för att vi stämplades som "arbetslösa" och därmed helt utan rättigheter. Hur ingen tog hänsyn till att vårt barn behövde tillsyn till och från skolskjutsen. Hur det saknade betydelse att Johan både studerade OCH arbetade extra men inte kunde göra något alls för att han var tvungen att ta hand om hela sin familj. Hur det framför allt inte var bråttom alls och absolut INGEN visste vem som hade ansvar för vad utan vi blev ignorerade och runtskickade hela tiden. Hur ingen från kommunen svarade på min insändare i frågan. Eller för den delen mina anmälningar till kommunen. Jag skrev åtskilliga förra året till Barn och utbildningsförvaltningen.
Idag är det exakt ett år sedan jag bröt foten och i efterspelet försvann det sista lilla hoppet att Vimmerby kommun faktiskt på någon nivå brydde sig om och respekterade sina medborgare. Så varför är vi kvar? Det är inte så himla bara att flytta. Det är alltjämt en gigantisk apparat när man har barn, särskilt i förskoleålder.
Hela veckan har min fot gjort ont igen. Smärtor har kommit och gått, jag vågar inte klättra runt på allting som jag gjorde förra året. Jag har inte varit nere i Mattisborgens källare i år eller uppe i något av tornen. Jag har inte varit på Pippis vind. En gång vardera har jag tagit mig upp på Karlssons tak och åkt rutschkanan hos Pippi bara för att inse att jag ska inte göra sådant just nu. Jag, som brukar se mig som en aktiv förälder, har gjort minimalt med utflykter själv med barnen i sommar. När Johan har jobbat har vi mest bara varit hemma för det är för jobbigt att göra det själv. Jag har tagit mig runt en orienteringsbana som inte varit inskolning under det gångna året. Jag gick större delen av vägen.
Jag kan fortfarande inte riktigt begripa att jag verkligen bröt foten (eller benet om man ska vara petig, brottet var faktiskt i nederdelen av benet). Försäkringsbolaget som så snabbt betalade ut ersättning. Men kommunen som verkligen bara inte brydde sig! Var är samhället när man behöver det? Nej, det sociala nätverket och stödet ska man lösa på egen hand. Synd att vi lämnade vårt kvar i Luleå då.
Det gör ont att tänka på. Jag minns smärta i foten, jag minns att jag direkt kände att det här är inte bra. Jag minns hur jag ramlar. Jag har Alice i handen och drar omkull henne. Hur jag bara biter ihop och ber Johan ta barnen. Mammor skriker inte rakt ut. Mammor skrämmer inte sina barn i onödan. Emma berättade i somras att när de skrev ner böner på miniorerna så bad hon att Gud skulle läka min fot. Men det tar tid, fysioterapeuten sa det med. Vill jag springa igen så måste jag göra jobbet. Men det är svårt att få ihop en fungerande träningsrutin när livet inte riktigt vill samarbeta. Jag försökte också studera, jag och min brutna fot. Gick väl lite blandat, jag har en del uppgifter kvar att ta igen. Jag fortsatte även söka jobb. Jag var till och med på intervju, med kryckor och allt. Men det tycker inte om mig där heller. Jag är paria häromkring. Och jag lever i limbo.
Ett år sedan jag bröt foten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar