Det borde ha varit ett 40-årskalas idag.

Det har varit en tung höst på flera plan. Vårt liv är fortfarande vad det har varit de senaste åren (och där finns det mycket utrymme för förbättring) men dessutom fylls hösten på av tunga minnen. I augusti var det 15 år sedan Axel dog. Sedan är det suicidpreventiva dagen i september och idag, 1 november, är det Axels födelsedag. En ung man som inte ens fick fylla 25 år borde i själva verket idag ha varit en 40-årig karl på väg mot gubblivet.

Men så blev det inte.

Jag försökte ta bussen till Norrfjärden vid allhelgona då. För 15 år sedan. Det gick givetvis inga bussar, hallå, det var en helgdag ju! Jag var inte helt sugen på att gå från E4:an mitt i vintern. Några veckor senare gjorde jag istället resan. När det var december och ännu mera snö och ännu mera kallt. Jag köpte en tidning i kiosken vid busstationen. Det var så jag upptäckte Japanska bildpuzzel, en tidning som jag förblev trogen enda tills den las ner häromåret och jag efterskänkte min resterande prenumerationskostnad till bröstcancerförbundet. Hon som startade tidningen förlorade kampen till bröstcancer men hennes son försökte under flera år fortsätta driva tidningen tills det inte gick längre.

Allt hänger ihop.

Jag klev av bussen vid kyrkogården och letade mig fram till graven. Jag var inte helt säker på var den låg men lokaliserade den faktiskt nästan direkt. Jag hade en känsla vart jag skulle gå. Det var första gången jag stod vid Axels grav och pratade. Det blev inte så länge dock. Det var svinkallt så jag tog nästa buss hem igen. Men jag var där i alla fall. Till slut.

Jag hittade en extra gravlykta i garderoben. Jag behöver bara två till släktens gravar här men den tredje var så fin. Jag placerade ut den i trädgården istället. Som en särskilt tanke till de vars gravar är för långt borta för att besöka.

Det är väldigt mörkt här just nu, särskilt om kvällar och nätter. Dimman ligger tät både dag som natt. Men en liten ensam lykta får lysa upp i vår trädgård.