"Det enda jag vill ha av livet är att slippa leva direkt olycklig."

Det är mina egna ord, jag formulerade dem som 15-åring (visst är vi alla glada och fina som tonåringar?).

Tyvärr blev de ouppnåeliga. Mitt 15-åriga jag skulle ha chockats över den utveckling mitt liv tagit. Jag hatar huset jag bor i. På grund av ett kök som blivit en enda lång misär. På grund av allt som hänt på grund av just det köket. Alla raserade relationer. Alla lögner. Alla svek. Det usla fuskbygget. Allt ryms i det där köket. Det som inte finns i köket är mina saker. Porslin, muggar, kokböcker, skålar, nytt köksbord och nya köksstolar, allt ligger ännu nedpackat ute i boden och lär väl förbli där. Snart är det tre år sedan jag sist använda köket och faktiskt mådde bra av det. I det gamla fula, opraktiska och trasiga 70-talsköket. Där gjorde jag Emmas 5-årstårta. Hajtårtan och den lilla söta Doddo-bakelsen till Alice. Det var sista gången vi slog till med ett stort kalas. Sedan dess har jag tvingat mig själv att leverera det bästa jag kunnat för barnen. Jag har försökt att inte julbak och tårtor ska bli lidande men jag känner ingen glädje när jag gör det längre. Köket har redan ätit upp mer än halva Alices liv och det finns ingen ände på det.

Eller kanske, hade vi gillat något av husen vi tittade på i Borlänge förra våren så hade vi flyttat. Det fanns trots allt ett jobb för mig i Säter. Men flytta med barn är svårt, kommunen har rätt att ta hela fyra månader på sig att erbjuda en förskoleplats. Antar att om vi väntar med att flytta till nästa år så försvinner det problemet för då börjar även Alice skolan och skollagen gör att de måste få skolplats direkt. Men det är ett år till med våra liv på paus. Fram till köket renoverade vi ett rum i halvåret och så verkade det med köket också då vi hade planeringsmötet för det ett helt år innan de faktiskt började. En tidsförsening alla mörkade att den skulle ske. Därför har inget annat blivit gjort. Ingen ny hall, inget externt arbetsrum ute i boden, ingen uppfräschning av verandan, inget nytt med sovrummen (inte ens där golvmattan är sprucken och släpper). Dessutom har all energi och ork bara försvunnit. Vi har bott här i fem år och har knappt fått upp en enda tavla, allt ligger kvar i sina lådor.

Så blir det att vi flyttar igen, att vi ger upp det här, konstaterar att det går inte att leva här för vi är ändå inte önskvärda här. Då blir det flera år av våra liv, Alices HELA liv, som blir en slags parentes, ett svart vakuum. Jag fortsätter att försöka fylla mina barns dagar med det bästa jag kan, jag försöker ge dem vad jag tycker man ska få ut av livet. Men när jag senast var lycklig på riktig? När jag senast tyckte livet var genomgående bra och inte bara hade bra stunder? Minns inte. Har ingen aning. Eller så är lycka överskattat och inte menat för vissa.

Hade mitt 15-åriga jag vetat vad som väntat hade hon blivit knäckt.