För andra gången sedan jag började läsa det här läsåret har jag tvingats låna en bok på biblioteket som jag faktiskt äger - för att jag inte vet var min bok är. Mer än att den mest troligt ligger i någon av "sotlådorna". För det är vad vi kallar dem, de där lådorna där allt det sotskadade ännu ligger nedpackat i väntan på att vi ska orka sanera dem ordentligt. Enligt B och saneringsfirman ÄR det sanerat, men det var visuellt sot kvar efter de första städarna och ett snabbt drag med mina sotsaneringssvampar bekräftade detta. Även de "duktiga" städarna som kom efteråt fuskade åt höger och vänster så vi litar inte på att något alls är rent på riktigt. B laddade upp fakturan till ARN så vi vet exakt vad de betalade saneringsfirman. Exakt hälften av den ersättning vi begärde för saneringen. Men då hade jag redan sanerat hälften innan firman kom in i bilden. Så jag som anklagades av B för att vara onödigt noggrann tog alltså exakt lika lång tid på mig som de så kallade professionella städarna. Jag hade exakt samma utrustning som dem. Skillnaden mellan arbetet som jag gjorde och som saneringsfirman gjorde? När jag städade blev det faktiskt rent och vi var nöjda. Men B ville hellre betala en extern firma för att göra ett undermåligt arbete och göra sin kund ännu mera missnöjd. De har fortfarande inte ersatt oss för en enda sak som vi tvingades kasta på grund av sotet.
Men det här är mitt liv numera, Emma tycker att jag bara inte ska tänka på det som är jobbigt men jag kan inte lämna det bakom mig för att det hela tiden dyker upp i mitt liv om och om igen. För jag lever fortfarande mitt i det. Vi har inte orkat ta itu med "sotlådorna". Varje gång vi saknar något som ligger i en "sotlåda" så blir hela världen nattsvart igen. Jag tvingades kasta saker jag hade kvar från när jag var barn som inte gick att sanera. Det monetära värdet var litet men det nostalgiska? Det här var saker som överlevt min barndom, två flyttar tvärs över landet men inte kunde överleva en klåperifirma.
Jag vet inte ens hur jag ska leva mitt liv utan att ständigt bli påmind om hur vi fick vårt kök, vårt arbetsrum och flera år av våra liv förstörda på grund av värdelösa hantverkare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar