Jag har två muggar i köket. Allt annat är alltjämt nerpackat. När vi plockade ihop gamla köket så behöll vi bara lite grejer framme till barnen och ett fåtal saker till som saknades i mammas lilla kök som vi skulle använda under tiden. Renoveringen skulle ju bara ta några veckor, två månader max.
De muggarna jag har är dels den jag hade på jobbet och som jag tog hem när jag blev utlasad, örat har gått av så jag limmar om det med ojämna mellanrum och så en mugg jag köpte förra året på ALV med ett väldigt passande Pippi-citat. Och den är orange.
Resten ligger fortfarande i sina lådor eftersom den här mardrömmen som skulle bli vårt nya kök aldrig tar slut. Nästa månad är det tre år sedan vi packade ner köket.
Jag blev erbjuden en prova-på-prenumeration på tidningen Land men tackade nej för att jag inte stod ut med alla reportage om lyckade renoveringar, om alla dessa fantastiska människor som gör allting själva och har en miljard släktingar och vänner som gladeligen ger av sin tid för att hjälpa till. För oss är det snarare tvärtom, hade vi sett till att hålla släktingar borta från den här vansinniga köksrenoveringen så hade den antagligen varit klar för länge sedan. Det är vårt ansvar. Det är vår skuld. Redan innan vi började renovera så insåg vi att den närhet av släktingar vi flyttat till nog inte skulle ske. Det var inte de närboende släktingarna som ställde upp när vi behövde hjälp. Den hjälpen fick ändå resa in från annan ort - precis som när vi bodde i Luleå.
Hämta på förskolan.. ja, det visade sig vara ett för svårt uppdrag för vissa, samtliga ytterkläder blev kvar där över helgen när vi fått "hjälp". Den hämtningen var inte ens nödvändig men då det för ovanlighetens skulle fanns ett intresse så tyckte vi det kunde gå bra. Sedan fick vi ställa in alla våra egna helgplaner på grund av att Alice inte hade en enda jacka att tillgå. "Det är väl inte hela världen." Så förringades vi när vi påtalade konsekvenserna av misstaget. Fast om man gillar att göra utflykter och hade planerat för det så är det faktiskt rätt tråkigt att behöva ställa in för att rätt kläder saknas. Men vi är föräldrarna, barnen är vårt ansvar. Vi har stoppat hämtningar som utförs av någon annan. Vi har även tagit bort annan kontaktperson på kontaktinformationen till förskola/skola (okej, den raden minns jag inte ens fanns med på lappen i Luleå), får förskola/skola inte fatt i oss så vid en nödsituation så får de ringa polisen och myndigheterna får fatta beslut om barnen. Vi har ingen inom närområdet som vi står tillräckligt nära eller litar tillräckligt på att tillfälligt ta hand om barnen. Ingen. Vi flyttade 120 mil för att komma närmare släkt och få ett större socialt skyddsnät men istället så krympte det. För jag tänker fortfarande på hur fantastiskt alla ställde upp för oss när Alice föddes för tidigt. Hur alla som hade möjlighet mer än gärna passade Emma. Hur andra personer gladeligen offrade sin egna bekvämlighet för vår skull. De var inte bundna av blodsband utan gjorde detta av egen fri vilja bara för att de ville hjälpa oss.
Blod är inte tjockare än vatten. En vänskapsfamilj är ibland faktiskt ännu bättre än en biologisk familj.
Idag limmade jag örat på min mugg igen. Och kom att tänka på alla muggar som ligger nedpackade i någon av flyttlådorna som står ute i boden. Samt vad vår idiotiska dröm om ett helt och mera praktiskt kök har kostat oss. Vad det fortsätter att kosta oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar