15 år sedan, det var 2007 det. För andra året i rad arbetade jag för StudentConsulting. Genom det lärde jag känna en del nya personer. Det var samma år som Facebook började få spridning i Sverige, genom Ingela (som då bodde i London) hade jag redan fått en inbjudan och skapat ett konto under våren men ännu inte riktigt insett vad det kunde bli.
Det var också det augusti, lagom till terminsstart, när det med en veckas mellanrum i nyhetsflödet på LTU kom upp information om minnesstunder. För två unga män. Den första vet jag inte vem det var. Men den andra. Jag visste ingenting när jag läste. Men sedan började jag skicka sms. Jag gick ut på ICQ och skickade meddelanden. Det fanns inga svar. Svaren fick jag senare. Jag nämnde det när jag jobbade ihop med Jannike. Hon visste, eller rättare sagt, hennes sambo visste. Snart rullade det upp. Det var sant. Jag hittade dödsannonsen och anmälde mig till begravningen utan att ha en aning om hur jag skulle ta mig dit med buss. Men vänner fanns. När jag på Stuk pratade med en annan kompis så visste han några som skulle gå och gav mig deras telefonnummer och så kom det sig att jag åkte på begravning tillsammans med några jag inte kände alls. Men som alla hade gemensamt att vi känt en ung man som inte ens fick fylla 25 år.
Allt började med en labkurs. Jag behövde en labpartner och han var tillgänglig. Så var vi också till att börja med. Labpartners. Men efter att jag försovit mig till en lab och givetvis inte vaknat av ICQ-meddelanden så bytte vi mobilnummer med. Det var bara mer praktiskt så. Några fester, filmkvällar, en del chattande, det är så man formar en vänskap. 25th hour var den sista filmen vi såg ihop. Vi hade inte pratat mycket under de sista månaderna. Han hade skaffat en flickvän och jag visste sedan tidigare att flickvänner inte gillar att deras killar har tjejkompisar. Så jag höll mig på avstånd. Förhållandet hade visst inte hållit så länge förstod jag i efterhand. När jag försökte pussla ihop de sista månaderna av hans liv. Jag skaffade ett konto på Helgon bara för att läsa mer. Alla meddelanden. De från sista dygnet. Han hade försökt nå ut mitt i natten men ingen hade svarat.
Jag blev senare osams med ett antal personer på rollspel.nu efter att en kille där begått självmord. För att jag faktiskt hävdade att man kunde ha gjort skillnad. Den allmänna inställningen var att så fick man INTE säga. Man MÅSTE intala sig själv att det inte går att ändra något om en person har bestämt sig för att dö. Det gör ont. Man kan känna skuld. Men vi måste våga lyssna på oss själva. Visste jag att Axel mådde dåligt i perioder? Ja. Visste jag att han pratade om döden? Ja. Kunde jag gjort skillnad om jag hållit mig närmare i hans liv under de sista månaderna? Kanske. Hade jag just då orken och energin att stötta någon annan? Nej. Jag hade egna tunga saker det året. Får jag därför leva med att Axel är död och jag kanske kunde gjort något mer? Ja. Jag försöker ta det med mig framåt.
15 år. Sista stoppet innan flytten var Axels grav. Min familj som han aldrig fick träffa väntandes i bilen medan jag stod där i regnet och sa farväl igen. Så många pratstunder som vi haft vid den graven. Då var jag ändå upprymd, jag hade mycket att berätta. Mycket spännande som låg framför mig.
Nu har istället de senaste åren av mitt liv färgats av motgångar och mörker. Mörker som jag försöker navigera. Alla gånger jag försöker göra omtag. Alla gånger jag ändå försöker göra det bästa för min familj. För att leva livet fullt ut.
Augusti är en av årets mest händelsefulla månader. De flesta av oss har stora minnen därifrån, det är skolstarter, nya jobb, augusti är egentligen mer av ett nyår än det riktiga nyåret. Det var augusti när jag flyttade till Luleå. Det var augusti när jag tog körkort. Det var augusti när jag blev sambo. Det var augusti när jag gifte mig. Det var augusti när jag blev mamma. Men det var också i augusti världen förlorade en unik stjärna. 15 år. Helt obegripligt att det redan gått 15 år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar