Den här artikeln eller varianter av den har cirkulerat senaste dygnet. För mig är det ingen nyhet och jag vet precis varför det är så. Många människor väljer att undvika personer som de misstänker mår dåligt, deras medmänsklighet gör att de vill försäkra sig om att personen mår bra men helst vill slippa att bli indragen i en obekväm situation. Så det allra bästa är alltså att kunna försäkra sig om att personen i alla fall är vid liv men helst utan att behöva möta den. Facebook (och andra nätforum) har gjort det väldigt enkelt och bekvämt. Personer lägger själva ut sitt välmående eller sina aktiviteter direkt på internet och gör därmed så att deras "släkt" och "vänner" slipper besväret att faktiskt ställa frågor om vad som har hänt sedan sist.
Det här kan förstås bli extra provocerande för den som mår lite halvdåligt och är uppmärksamhetstörstande, den undrar varför folk inte reagerar och kommenterar när personen i fråga publicerar något beklämmande. Detta spär givetvis på det dåliga måendet. Så inte så konstigt att många mår dåligt av att använda facebook och liknande forum. Sedan hjälper det förstås inte att många personer noga sorterar vad de publicerar vilket kan ge sken av att i deras liv händer bara positiva och bra saker.
Facebook har dessutom förmågan att servera information på silverfat, det facebook inte talar om för oss existerar inte och det facebook säger är lag. En kamrat till mig testade det fullt ut förra året, han lät facebook meddela vännerna att han fyllde år vid fyra olika tillfällen under året som gick - och blev ordentligt gratulerad av flertalet personer! Många gratulerade dessutom vid flera av tillfällena utan att reagera på det faktumet att han redan hade fyllt år det året - flera gånger dessutom.
Facebook och andra forum ger oss därför makten att verkligen kontrollera vilken bild vi vill förmedla utåt men som sagt, det gör det också onödigt för andra människor att fråga oss vad vi har för oss. För hur ska de veta att det har hänt en massa saker som man inte publicerat?
Jag har själv sett den tydliga baksidan av internet på framför allt två håll, genom bloggen så publicerar jag självmant aktiviteter och händelser ur mitt liv, vilket också innebär att färre personer frågar om vad jag hittar på. Och genom forum såsom facebook, twitter och bloggen styr jag den bild jag vill förmedla utåt. Något jag tydligen jobbat alldeles för bra, för hur förklarar man annars att inte ens personer i min så kallade familj kommer ihåg min sjukdom och vilka begränsningar det får för mitt liv?
Det här skapar nya problem, jag lärde mig för många år sedan just det att personer helst inte vill höra om sina medmänniskors olycka, att prata om sådant får folk att dra sig undan. Så jag väljer att inte fokusera på min sjukdom, jag biter ihop, jag medicinerar och jag satsar på att försöka upprätthålla ett så bra sken utåt som jag bara kan. Men om jag inte ständigt påminner folk om att jag är sjuk så glömmer de alltså bort det och fullständigt ignorerar de behov jag har!
Så hur ska man egentligen göra? Som vi skämtade om när två personer ur kretsen bekräftade sitt förhållande på facebook, att nu var de tillsammans "på riktigt". För finns det inte på nätet så existerar det inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar