Det är inte bara många biografier som kommit senaste året, just nu är det framför allt Barnens tid, barn till kända personer (i vissa fall barn som blivit omnämnda i sina föräldrars verk) ger nu ut sin version. Det skapar givetvis viss debatt. Anna Wahlgren bemötte Felicia Feldts bok med orden: "Jag önskar vi hade kunnat ta den här diskussionen i familjen i stället." Fast en person som redan skrivit om sin familj kanske inte borde ta sig de orden i sin mun. Men poängen finns förstås kvar och den är ständigt närvarande i debatten. Många författar lånar ur sitt liv när de skriver och hur är det egentligen för de som blir skrivna om? Men om man vänder på det? Om man har försökt tala med sina närmaste och de inte vill? När de har vägrat att lyssna. Då borde det väl vara fritt fram att sätta vad man vill på papper. Eller? Vilken respekt och hänsyn ska man visa människor som inte ger respekt tillbaka?
Som steg i att bryta min kvartslivskris funderar jag allvarligt talat på att ta ett äkta sabbatsår från allting och ge skrivandet en seriös chans. Om jag misslyckas, då har jag åtminstone försökt och kan förhoppningsvis lämna drömmen bakom mig en gång för alla och gå vidare med mitt liv in i ekorrhjulet. Och lyckas jag så slipper jag bry mig om den tråkiga vardagen och kan bosätta mig i min egna lilla värld. Fast det är klart, om jag lyckas så kommer jag alltid förbanna mig själv för att jag inte gjorde slag i saken för flera år sedan. Hur man än gör så blir det fel på något vis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar