Det här är viktigt!

Det här är min blog och jag skriver vad jag vill i den. Även om jag faktiskt tar hänsyn till Johan och försöker att inte hänga ut min familj för mycket (även om det är svårt att skriva om sambo-livet utan att dra paralleller till vad man sett av samboende).

Men det här är som sagt vad viktigt, jag har tänkt igenom det under en längre period och jag bestämde mig för att lägga det här är det som blir bäst för mig även om jag vet att andra kommer ta illa vid sig. Det andra alternativet är att jaga ner alla jag känner personligen och berätta det men det tänker jag inte göra. Här slipper jag också kommentarer då det uppenbarligen knappt är någon bryr sig om att använda kommentatorfunktionen.

Jag slutar med födelsedagar, jag firar inte längre min födelsedag och jag tänker inte uppmärksamma andras.

Det där behöver lite bakgrund. De senaste åren har mina födelsedagar varit av extremt varierande kvalité, det har vandrat mellan total besvikelse och glad överraskning - oftast mer eller mindre samtidigt. Jag tycker den känslomässiga berg-och-dalbanan är för jobbig och jag ser inte poängen med den, jag förstår inte varför jag ska behöva stå ut med det. Det är trots allt min dag, jag tänker inte "fira" den för att andra ska må bättre.

Jag är inte en person som överdrivet uppmärksammar födelsedagar, jag ger inte presenter varje gång. De flesta jag känner har redan alldeles för många saker och behöver inget mer så jag avvaktar hellre med en present tills jag kommer på något riktigt lyckat. Jag vill inte ge saker bara för givandets skull. Jag tänker hellre ut något riktigt bra, något personligt, något kul, något med glimten i ögat. Jag försöker sätta mig in i personen som ska få presenten och ge det därefter.

De senaste åren har min födelsedag som sagt vad inte varit en speciellt lyckad dag, trots en del långa diskussioner så är det fullständigt omöjligt att minnas vad jag tycker om och vad jag prioriterar. Ett år fick jag inte en enda present alls! Ingenting! Av någon! Andra år har jag fått saker där det känns just som att "det här är en present för att jag måste, jag har inte för en sekund tänkt igenom vad du vill ha, behöver, eller vad som gör dig glad". Visst har jag också fått en del trevligt, föga överraskande dock då jag uttalat exakt att det var det där jag ville ha.

Att känna mig missnöjd, besviken och sårad när jag fått opersonliga presenter får mig att känna mig som en bortskämd barnunge som per automatik gnäller på sina presenter. Som om jag är krävande som bara en enda dag på året vill känna att jag är speciell och det faktiskt finns personer där ute som har brytt sig om att lägga på minnet vad jag gillar. Då känner jag mig bara otacksam och hemsk! Även de opersonliga sakerna har ju kostat pengar. Det är inte en rolig känsla att få när man fyller år och jag vill inte behöva uppleva den igen. Så därför väljer jag bort min födelsedag helt och hållet. Vill ni visa att ni tycker om mig så får ni uppmärksamma mig vilken annan dag på året som helst.

I samma veva väljer jag bort andras födelsedagar, det finns personer där ute som jag trodde stod mig nära som ändå inte velat ha mig med på sina födelsedagar så varför ska jag då uppmärksamma dessa när jag ändå inte räknas? Men jag tänker inte göra en gradering av vem som är god och vem som är ond. Jag väljer bort födelsedagsfirande rakt av istället.

Det här är viktigt för mig och jag kommer inte bli glad av att någon ändå får för sig att uppmärksamma mig när jag fyller år. Jag kommer bli sårad och besviken för att min vilja inte blir respekterad.

De flesta av er har haft många chanser att göra min födelsedag till årets bästa dag för mig, att visa att ni bryr er om mig och försökt minnas vad som får mig att känna mig speciell. Men de senaste åren har det istället varit dagen då jag känt mig minst värd och mest bortglömd. Lite smart är jag i alla fall, jag vet att jag inte måste stå ut med saker som får mig att må dåligt. Man kan faktiskt bara välja bort dem.