Det här med avstånd..

Visste ni att det är lika långt från Luleå till södra Sverige som det är från södra Sverige till Luleå?

Det är dessutom lika dyrt oavsett om man ska åka och hälsa på någon i söder eller här uppe i norr.

Krånglighetsfaktorn är också tämligen lika. Det är rätt exakt lika bökigt att resa från norr till söder som tvärtom.

Låter det självklart? Kanske, men så är det faktiskt inte. 

Jag vet, för jag valde för ett antal år sedan att flytta långt norrut till vad som uppenbarligen är världens ände. 

Johan trodde länge att jag överdrev när jag ibland muttrade bittert om hur folk efter ett tag behandlade en när man bodde här uppe. Att inbjudningarna från södra Sverige skulle sluta komma (alla utgår ändå ifrån att du inte kommer, du bor ju så långt borta, det skulle själva inte komma på tanken att göra motsvarande resa så varför skulle du?). Hur hela ansvaret för att hålla kontakt med släkt och vänner nere i söder hamnar på dina axlar. Det är du som måste planera med andra, ta kontakt, göra tre-fyra städer på en vecka för att hinna umgås med "alla" innan du ska hem igen.

Varje år låter det likadant, frågan som ställs inför sommaren är: "När kommer ni ner?"

Inte den neutralare: "Vad ska ni göra på semestern?"

För alla utgår från att det är just du som bor här uppe i norr som ska resa, att resan skulle kunna ske tvärtom är tydligen väldigt långsökt. Men man vill ju inte tro att så är fallet så år efter år så bjuder man in folk att komma och hälsa på och får de ena mer fantasifulla förklaringarna till varför det är omöjligt efter de andra. Så man slutar fråga.

Johan trodde som sagt vad att jag överdrev, sedan började samma sak hända honom. Ibland kom inbjudningarna väldigt sent också och då blir det ju sant, på kort varsel kan man inte åka. Det är inte som när jag först flyttade upp och kunde fara ut till Kallax med en väska och köpa en stand-by-biljett för 200 kr och i värsta fall få vänta ett plan innan jag kom iväg. Lite mer planering än så behövs trots allt.

När Emma föddes blev det tydligt igen. Förra året var första gången sedan jag flyttade hemifrån som jag inte flög en enda gång. Vi var bara på resande fot en vända och då bilade vi ner. Istället tyckte vi ju väldigt logiskt att nu har vi fått barn, nu kan folk komma till oss. Så vi började bjuda in och fråga igen.

Men Luleå ligger fortfarande för långt bort, är för dyrt att resa till och så förstås väldigt krångligt. Men ändå inte för långt, för dyrt eller för krångligt för att förväntningarna på oss att resa söderut har minskat det allra minsta.

Vi försöker planera vad vi ska göra under året, Johan har semester över från förra året och såvida jag inte får något av jobben jag söker så fortsätter jag vara hemma med Emma. Tid har vi alltså ganska gott om. Men jag kan konstatera när jag gör mina efterforskningar att alla har alldeles rätt. Luleå ligger verkligen för långt bort för att det ska vara praktiskt att köra bil eller ta tåg (norrlandståget har jag för övrigt slutat åka med helt, det är en principsak, de sänker bara hastigheterna för säkerheten kan inte garanteras annars, den dödsfällan är inte aktuell för vår del), flygbiljetterna är faktiskt ganska så dyra (skulle jag bo Stockholmsnära så hade jag också prioriterat en Europa-week-end för halva priset mot att åka hit upp) och ja, det är faktiskt rätt så krångligt (fixa taxi till och från flygplatsen som är rustad med barnstol, sedan hoppas att flyget inte har sönder barnvagnen, utan att ruinera sig ordna tillgång till en bil nere i Stockholm rustad med barnstol och bagageutrymme som rymmer barnvagnen).

Det är bara bekvämare att stanna hemma, jag förstår fullt ut varför alla andra vill ha det så. Jag vill ju också hellre ha gäster än åka bort. Att man inte träffar släkt och vänner så mycket är helt enkelt priset man får betala för att flytta så långt bort.

Med facit på hand borde man kanske valt att bosätta sig på en mer exotisk och tilltalande ort.