Jag vet att flera av deras kompisar har redan. Jag vet för att de berättar det. Jag ser själv barn som är yngre än Emma få ha sina mobiltelefoner med sig på skolbussen. Vi håller emot. Inte för att vi är teknikfientliga, tvärtom, vi låter de gladeligen använda våra telefoner eller iPad:en även om vi givetvis håller koll på innehållet.
Men för mig handlar det främst om kontroll. Under renoveringen var Bälters återkommande mycket noga med att hela tiden punktmarkera mig. Tydligast av allt blev det när de ville skicka Johans kusin hit att åtgärda fel "för ingen annan ville komma". Vi sa blankt nej. Vi sa nej. Bälters svar? "Anna kan välja att inte vara hemma." De utgick nämligen ifrån att det var JAG som inte ville ha hit Johans kusin så togs bara jag bort ur ekvationen var det lugnt. Vi fick protestera på nytt och faktiskt klargöra att INGEN av oss ville ha Johans kusin i det här huset - någonsin!
Den där diskussionen är en av många som är fastetsad i mitt huvud. Men tydligen inte hos andra. Inte ens hos mina föräldrar. Som var här. Och sa nej till kusinen. För när vi sa ifrån till dem att vi fått nog. När vi sa ifrån att nu måste de ta ansvar och förklara sina handlingar eller lämna oss ifred helt och hållet, det har inte fungerat. Alla frågor har lämnats obesvarade (och huvudsakligen ignorerade) medan kontakten har fortsatt. Vi har sagt ifrån om hälsningar, födelsedagar, namnsdagar, dopdagar och jul. Men det fortsatte komma. Trots att villkoren var glasklara. Bemöt våra frågor eller lämna oss ifred. Jag förtydligade varje gång tills jag blev knäpp. Då började jag kringgås. Då började hälsningarna, fysiska brev och paket (!) komma till Johan istället. Nu gjorde de samma sak som Bälters, bestämde sig för att det var JAG som var problemet som alltså kunde kringgås. Vad var förväntan här? Att Johan skulle lämna vidare till barnen och be dem att inte berätta för mig varifrån sakerna kom? Uppmana dem att ljuga? Eller att det var okej så länge det bara inte adresserades till mig? Även andra personer drogs in i detta, att leverera saker till oss (barnen) mot vår vilja, mot vår tydliga önskan.
Detta har som en följd skapat spänningar i relationerna med andra personer. De luras att göra en tjänst, något de tror är snällt och hjälpsamt medan vi blir ledsna, sårade och arga. Det har skapat enormt mycket frustration mellan mig och Johan när han måste välja mellan att undanhålla mig saker eller bli ofrivillig budbärare. Budbäraren blir alltid skjuten. Vet ni om att nästan alla gräl vi haft de senaste åren har varit på grund av släktingar? Våra föräldrar och deras agerande har varit extremt överrepresenterade i detta.
Så hur hänger då detta ihop med att barnen inte får egna mobiltelefoner? Jo, för att VI är övertygade om att våra föräldrarna (samt andra lösa släktingar) kommer gå direkt efter barnen och försöka kommunicera och manipulera dem. För vi har redan sett det i vanliga kort till barnen. För ja, vi öppnar allt och kontrollerar det innan det eventuellt lämnas över. För mutor har redan förekommit. Försök att utmåla oss föräldrar som elaka och hemska personer som undanhåller presenter har redan förekommit (det har vi inte gjort). Med våra BARN som mottagare. Vad är syftet här? Vi har frågat oss det flera gånger. Är målet att vända våra barn emot oss? Att manipulera dem att börjar efterfråga släktingar som vi har avvisat på grund av fruktansvärd behandling av oss, av barnen (nej, det vet inte om allt, de vet dock om att de har många släktingar de inte träffar längre).
Frågan är vad vi behöver göra. Fysiskt avstånd räcker tydligen inte. Ska vi behöva byta våra telefonnummer, ändra våra namn, byta bank, byta kontonummer, flytta långt, långt bort (utomlands?) för att kunna känna oss trygga? För att få må bra? För att det är tydligen helt omöjligt att respektera oss som det är nu. Vi vet inte. Men vi lägger orimligt mycket tid åt att leta alternativ istället för att få njuta av livet här och nu ihop med barnen.
En sak är i alla fall säker, de som skulle hjälpa oss, de som skulle vara på vår sida. De behandlar oss och framför allt mig lika illa som Bälters och Allvin gjorde. De gör ont. Det är en fysisk och psykisk smärta som inte vill lämna mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar