Det var första terminen det.

Mina försök att studera igen har kantats av stora utmaningar. Inte akademiskt ty jag är bra på det akademiska. Men det att livet alltjämt är kaos och stök som stjäl både tid och energi ifrån mig. Igår möttes vi av beskedet att 43% hade blivit underkända på essän som var slutuppgift på den första kursen på bibliotekarieprogrammet. Därmed också ännu inte godkända på första kursen.

Först idag skulle vi få veta hur just den egna essän klarat sig.

Jag hade en tuff höst som spillde över både jul och nyår. Mycket sjukdomar i familjen och på det ångest för det kaos som tyvärr har blivit vardag i vårt liv. Mina förutsättningar för att plugga var usla. Det har varit flera dagar jag knappt orkat ur sängen för att jag varit utmattad över den misär som har blivit mitt liv. Främst orsakat av andra som om och om och om igen visar att de inte bryr sig om hur vi mår och framför allt inte klarar av att respektera oss överhuvudtaget.

Men jag hade en bra idé till en essä. Det hjälpte mig fortfarande inte att komma igång. Det blev panik in i det sista. Ett letande efter artiklar, skrivande, korrigerande, kontrollräkna källor, justera. Det mesta avverkat under de sista 48 timmarna innan inlämning. Med mindre än 10 timmar till godo lämnade jag så in. Planen var att kontrolläsa en sista gång efter att ha sovit och eventuellt skicka in den på nytt. Den natten blev det näsblodekaos här hemma och minimalt med sömn. Det blev ingen mera korrekturläsning. Det fick bära eller brista istället. 

Beskedet igår på kursutvärderingen att 43% var underkända. Liksom, aouch! Jag visste hur tidigt de flesta lämnat in, hur länge de arbetat ordentligt med sina essäer och inte panikskrivit på rekordkort tid som jag.

I morse publicerades omdömena på Canvas och vi började i Discord-gruppen vilt diskutera och jämföra och försöka tolka. Snart gick det upp för mig att min essä, min panikskrivna essä, verkligen var godkänd. Glädje blandat med sorg. Det här kunde jag leverera under tidspress och panik. Vad skulle jag då inte kunna prestera om jag inte dränerades på energi och glädje hela tiden?

Jag känner hur författardrömmen dör bit för bit hela tiden. Att börja studera igen bekräftar ändå just det, att jag KAN skriva, jag HAR förmågan. Men livet tar hela tiden ifrån mig det jag behöver för att kunna göra det på riktigt.

Glädje blandat med sorg.