Integritetskyddsmyndigheten var vad som krävdes.

I över tre år har vi kämpat för att få samma hantverkare som misslyckades med vår renovering att ta ner samtliga bilder de tagit och publicerat på olika sociala medier. Jag har för länge sedan tappat räkningen hur många gånger vi har bett om att få bilderna nedtagna. Det landar nog en bra bit över 50 gånger. Vi har förklarat ansvarsfrågor, hänvisat till GDPR och Bälters egna integritetspolicy. Inget har hjälpt. Dessutom har vi mötts av tystnad. Det enda svaret var när Johan Allvin hotade med polisanmälan om vi inte slutade be honom ta ner den sista bilden och då fick vi minsann veta att ingen ur vår familj hade rätt att bestämma vilka bilder han publicerade.

Men när jag gjorde den vanliga kollen i måndags var dock faktiskt den sista bilden borta. Vad var annorlunda? Varför just nu? I lördags anmälde jag för andra gången Bälters till Imy (Integritetskyddsmyndigheten). Den här gången skickade jag med bilagor som visade på deras arrogans gentemot sina kunders personuppgifter. Sedan försvann bilden. Kan det verkligen stämma att en svensk myndighet kan arbeta så snabbt? Vår teori är att de kontaktade Bälters i måndags morse för att dubbelkolla de uppgifter jag lämnat. Varför anmäla Bälters och inte Allvin Design? Vid tiden för när den aktuella bilden togs och publicerades arbetade Allvin som snickare för Bälters och föll därför under deras integritetspolicy. En policy vi är tveksamma till att någon faktiskt har läst och kan (språkfelen i den är dessutom bitvis bedrövliga).

Vi har alltid förundrats över varför Allvin insisterat på att ha kvar bilder på nätet från en renovering han uppenbarligen misslyckats med och som inneburit en missnöjd kund. Men tydligen var det ändå viktigt av ren principsak.

Hela agerandet är totalt orimligt. Från början till slut. De allra flesta av oss har större hyfs än så och tar ner bilder bara någon ber oss. Det här gällde dessutom företag som är bundna av lagstiftning för personuppgiftshantering. Skrämmande.