Som när livet är hårt, kantat av motgångar och vännerna sviker fullständigt. Ingen vill ställa upp. Så vad säger den välmenande då.
"Ja men, de var inte dina vänner på riktigt."
Exakt hur är det uppmuntrande? Man sitter där helt ensam och alla man trodde brydde sig om en har precis visat att de föredrar en semester dit pepparn växer framför att prata med dig när du mår dåligt. Det här är människorna som kan ha varit delaktiga i ditt liv i åratal men det gör ingenting att de nu övergett dig för de var inte dina vänner på riktigt. Insikten att man delade mysiga och intima stunder med falskapor är knappast uppmuntrande. Man kan bli bitter för mindre.
Eller bara krasst konstatera, det kom en motgång, ingen stannade kvar, inte nog att man står helt ensam nu, alla man trodde var ens vänner var det tydligen inte på riktigt.
Handen på hjärtat folket, omger ni er verkligen med vänner ni kan räkna med i vått och torrt eller består kretsen i själva verket av bekanta, människor som du bara träffar när det är glatt och positivt men som är lika sällsynta som regn i Sahara när krisen står i farstun?
Kanske är det till och med att föredra de där personerna som öppet och rakt ut säger att de faktiskt inte tänker vara några stödjande typer utan kommer bara finnas när det är roligt men så snart en motgång dyker upp, ja då sticker de också.
***
Och när livet verkligen suger, man har blivit utsatt för det ena med det fjärde, övergiven av den sjunde, bestulen av den tolfte och slagen av den trettioåttonde. Då kommer den klämkäcka:
"Men utan dina erfarenheter skulle du inte vara den du är idag!"
Givetvis sant, men hur uppmuntrande är det att höra för någon som är nedbruten, sjuk, slagen, utblottad etc? För även om vi är de vi är, hur många av oss skulle inte välja bort en del bittra livserfarenheter om vi bara gavs chansen?
För de vi är idag, det behöver heller inte vara något positivt. Det förflutna kan vara ett obearbetat spöke.
Vissa personer är numera ute ur mitt liv just för att jag inte får prata om det som varit. Att det påverkar mig dagligen i negativ riktning spelar ingen roll. Att prata om det förflutna är att älta och så gör man bara inte. Inte ens när mönster ur det förflutna upprepar sig så får man prata om det. För då var då och nu är nu och nu är allt bra och om det inte är bra så ska vi låtsas att det är bra för vi pratar inte om det som är dåligt. Någon som hängde med i den logiken? Någon som kan förklara för mig? Helst med en tjusig matematisk ekvation.
Jag avskyr klämkäcka "klokord". Det enda de gör för mig är bygger upp min bitterhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar