Jag är en envis jävel, jag har alltid varit en envis jävel.
Envishet är en komplicerad egenskap, en envishet kan vara en tillgång, till exempel inom idrott. Det kan samtidigt vara något fullständigt idiotiskt, till exempel inom idrott..
Inom orientering har jag flera gånger använt min envishet - på gott och ont.
Jag minns mitt sista år som SOL-skoledeltagare, som de flesta av oss som redan var medlemmar i klubben så var vi i den avancerade gruppen. Första dagen ville våra ledare testa oss för att se vad vi gick för. Så de skickade ut oss på en lång och krånglig bana i Törnskogen. En efter en kom de andra tillbaka till klubbstugan efter att ha gett upp banan - alla utom jag. För jag fortsatte, jag bommade, jag fortsatte. Det var soligt, det var varmt. Jag svor över att jag inte kunde hitta den dar satans sänkan bortanför kraftledningen i den delen av skogen jag sällan sprungit i tidigare. Efter en bra stund insåg jag mitt misstag, "sänkan" jag letade efter var ju i själva verket den utskjutande delen av en höjd. Men jag fullföljde och sprang till sist mot målet övertygad om att jag var sist och alla andra var klara för länge sedan. Arvid bara skrattade när han berättade att de andra gett upp för länge sen och han och de andra ledarna hade blivit mer och mer övertygade om att jag skulle fanimej inte ge upp. Den gången lönade sig min envishet fullt ut, en av kontrollerna på avslutningskaveln var den där satans "sänkan"/höjden och jag visste ju exakt var den låg!
Men envishet kan också vara skadligt.. det är det som får oss att fortsätta springa efter ett hårt fall, det är det som får oss att vägra inse att den begynnande smärtan i hälen är en inflammation som kräver vila. Efter tre etapper på 5-dagars i Karlstad kunde jag knappt gå, jag hade en fullfjädrad hälseneinflammation på ena foten och en rejält svullen fotled på den andra. Då hade jag ändå besökt O-ringens egna vårdcentral på måndagen för min hälsena men den idiotiske läkaren hade bara uppmanat mig att värma upp ordentligt och skaffa skoinlägg. När en ny hälseneinflammation drabbade mig i Hallsberg råkade jag träffa självaste överläkaren som faktiskt hade vana av idrottare och tävlingar och efter att ha frågat mig om jag avsåg att fullfölja resten av etapperna klämde mig på hälen så jag skrek rakt ut. Sedan skrev han ut antiinflammatorisk medicin och gav mig springförbud. Det är så man hanterar envisa jävlar (och idrottare i allmänhet..).
Men mitt enda KM-guld skulle jag inte haft utan min envishet, det var en dryg och eländig bana, det var fruktansvärt väder. Men det sammanföll med USM så min värsta konkurrens var borta så det var min stora chans! Hotet startade dock bara två minuter efter mig och jag visste att om Helena kom ikapp mig så var jag körd, henne skulle jag inte kunna springa ifrån igen. Men jag lyckades hålla undan, även om det var på håret. När jag såg henne i andra änden av hygget precis innan jag skulle in i skogen för att ta kontrollen, då stod allt på spel. Men jag spikade kontrollen och hon bommade. Fast det gjorde jag också senare.. och tappade bort mig fullständigt.. Men jag fann mig till slut och tog mig i mål. Anna var redan där, hon hade gett upp banan så nu hängde allt på var Helena befann sig. Så jag ställde mig vid målet och väntade. När två minuter passerat var segern min! Segermarginalen skulle i slutändan landa på nästan 30 minuter.. som sagt.. det var en rätt så tuff bana. Mamma missade att se mig motta min lilla statyett då hon ännu älskade skogen - av alla dagar att välja att utnyttja maximalt tillåten tid så valde hon dagen jag vann KM.
Men envisheten är också en lömsk partner i livet, den får en att hålla fast vid vid saker längre än nödvändigt, för det är ju principiellt fel att ge upp. Även om man slår in på fel väg så blir man gärna kvar för envisheten hindrar en ifrån att acceptera att beslutet var felaktigt. Envisa personer vill fullfölja saker till slut - hur idiotiska de än är.
Problemet som följer är att när man ändå inte orkar så kommer det gnagande dåliga samvetet, för man ska ju göra klart, man ska bli en bättre människa. Man ger helt enkelt inte upp! Bara misslyckade människor ger upp och vi envisa jävlar är allt annat än misslyckade!
Jag har försökt träna mig själv i att faktiskt gå ifrån något när det inte är lönt att fortsätta, jag driver inte alla diskussioner till elände för vissa personer går det ju bara inte att prata med så då är det bättre att gå sin egen väg och bara acceptera att motparten är en idiot som man omöjligt kan resonera med.
Men i slutänden finns det ändå bara en slutsats kvar.
Min envishet är min bästa och min sämsta egenskap..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar