I söndagens DN stod det om ett nytt begrepp som myntats på sistone, kvartslivskrisen, till skillnad från medelålderskrisen som brukar fokusera på "vad har jag gjort med mitt liv?" så handlar den här krisen mer om "vad ska det bli av mitt liv?". Den här är då konsekvensen av att ha många valmöjligheter i livet, att kunna bli precis vad som helst och det är just detta val som skapar ångesten. Den beskrivningen stämmer bra mycket bättre in på mig än en simpel 30-årskris. För faktum är nog att jag haft en kvartlivskris ungefär ända sedan jag tog studenten. För jag står fortfarande och stampar och undrar vad fan jag ska göra med mitt liv?
Jag gjorde misstaget att lyssna för mycket på andras åsikter om mitt liv och har därför fattat många beslut utifrån vad jag borde göra, med min fallenhet för matematik så borde man så klart bli ingenjör. Fast med handen på hjärtat så har ingenjörsyrket aldrig lockat mig, jag visste knappt vad en ingenjör gjorde när jag sökte utbildning och jag tycker begreppet är minst lika luddigt idag. Och jag var för feg för att våga byta riktning då mitt enda egentliga livsmål sedan jag var 15 år var: "tjäna pengar, bli oberoende av alla andra!"
Det här var anledningen till att jag stövlade vidare direkt efter gymnasiet på en ny utbildning, i steget tjäna pengar och bli oberoende så hade jag definierat utbildning som den magiska nyckeln. Efter att senare i livet ha sett många gå direkt från gymnasiet till jobb så är det klart att man kunde valt en annan väg. Problemet är att exakt varenda karriärsdröm jag har haft så har folk slagit ner på den: "men inte kan du vilja jobba med sånt, du måste satsa högre", "det där yrket har ingen framtid, det finns inga jobb, välj något annat", "men usch fy, du kan inte mena allvar", "det där kan man inte försörja sig på".
Krossade drömmar gör det onekligen lite jobbigare att ta sig framåt och då jag alltid burit med mig känslan av att det är fult att ge upp så har jag heller aldrig riktigt slagit in på en annan väg. Jag har fortsatt harva framåt efter en titel som egentligen inte intresserar mig. Och nu är det för sent! Jag kan inte välja en annan väg, en ny utbildning tar för mycket tid och pengar i anspråk och jag har egentligen varit skoltrött sedan jag var 18 år.
Så var lämnar det mig? Jo, mitt i en livskris och det ständiga frågetecknet, vad ska jag göra med mitt liv? Grundmålet har numera totalt havererat, inte nog med att jag inte tjänar några pengar, genom att gifta mig så har jag dessutom bekräftat min beroendeställning av en annan människa. Fast det är klart, till viss del så har ju min syn på livet förändrats rejält sedan jag var 15 år. Och att vara beroende av en partner man själv har valt är rätt så stor skillnad än att vara hemmaboende hos sina föräldrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar