Nyårsafton tillbringades rätt så lugnt på hemmaplan, alla vi brukar umgås med var bortresta över nyår och vi orkade inte engagera oss i någon mer seriös aktivitet. Överlag var det många år sedan som någon av oss var delaktig i ett större nyårsfirande, det verkar helt enkelt inte hända längre. Men för min del passar det rätt så bra, nyår är ännu en "högtid" som jag tidigt blev bitter kring. Saken är att jag aldrig riktigt gillat nyår, min allra första dagbok som jag fick i julklapp 1987 har sitt första inlägg från just nyårsnatten och jag beklagar mig över alla smällare och raketer. Redan då var jag benägen att ge upp mina ambitioner snabbt, jag skulle skriva i min nya dagbok varje dag så det sista inlägget i den boken är av förklarliga skäl två meningar den 18 januari.
För jag har ju som så många andra lovat guld och gröna skogar på nyårsnatten och det har tveklöst blivit pannkaka av precis alltihopa. Sedan kom bitterheten också, min bitterhet kring nyår dök faktiskt ner i mitt liv tidigare än min tveksamhet kring jul, många år innan jag insåg att det vilade en förbannelse över min födelse/dag/.
Året var 1997, jag gick mitt sista år på gymnasiet, min sommar i Australien hade gett mig precis det självförtroende jag behövde för att orka slåss mot min ena klassföreståndare som vägrade se mina förmågor. Men allting ändrades vid nyår, jag insåg att jag var oviktig, bortglömd och utbytbar. Jag tillbringade min sista termin på gymnasiet i ett vakuum, jag avskydde skolan och jag ville inte vara hemma. Så istället satt jag i timtal på Stadsbiblioteket eller på McDonalds.
Jag har visserligen haft en del rätt så trevliga nyårsfiranden genom åren ändå. Men det är inte heller direkt min favorithelg. Nu när jag tänker efter så är jag tveksam till om jag skulle uppmärksamma en enda högtid om de inte stod i almanackan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar