Beställde innan nyår en hel drös (okej bara 100 st) papperskopior från min gedigna mängd digitalfoton. Jag hade fått ett erbjudande som var tveklöst superprisvärt och jag ville framkalla alla bilder som var förlovnings- och bröllopsrelaterade så jag har allt material jag behöver för att pyssla ihop bröllopsboken. Johan och jag började nämligen med en anteckningsbok när vi förlovade oss som vi (okej mest jag) har skrivit i allteftersom något bröllopsrelaterat har dykt upp, där finns allt från hindersprövning och efternamns"diskussionen" (jag diskuterar inte saker där utgången redan är bestämd från början) till klänningsjakt etc. Vi har även fotat steg utmed vägen och jag har sparat på klädetiketter och lite allt möjligt annat. Allt som behövs för att göra en ordentlig minnesbok. Nu återstår "bara" att få tid att faktiskt jobba med boken.
Dock så blev det bilder över så jag gick även igenom massa andra bilder för att välja ut lämpliga foton att framkalla, foton som skulle göra sig bra inramade på fotoväggen t ex. Jag vet att jag är skapligt fotogenisk, och har alltid varit det. Ser jag en kamera så ler jag automatiskt, det gjorde jag redan när jag bara var några månader gammal. Efter att ha förföljt syskonbarnen med kameran i jakt på bra bilder så vet jag att det är långt ifrån en självklarhet att få en unge att le när man vill ta bilder.
Från förra sommaren fanns det lite familjebilder på datorn, vi var ju alla samlade för morfars begravning. Det är intressant att studera foton där familjemedlemmar står uppställda, man ser likheter och man ser skillnader. Personligen blir mitt ego stärkt av familjebilder, för efter alla dessa år, allt jävla skitsnack om min vikt hela uppväxten, det är ju inte jag som har tydlig dubbelhaka, det är ju inte jag som har en tjock hals, det är inte jag med bilring kring midjan. Jag må ha mina trivselkilon men jag är fan inte den tjocka längre!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar