Jag planerade aldrig att flytta till Luleå, när det var dax att söka mig en vidareutbildning så gjorde jag vad som förväntades av mig, det var min plikt med matematik och fysik som mina (då) bästa ämnen att söka mig civilingenjörsutbildning. Logiskt var att välja Teknisk Fysik som det första uppenbara alternativet, som back-up hade jag Elektroteknik, jag hade trots allt gillat min högstadiepraktik på Jensen Elektronik AB som jag var på i åttan. Även om mamma sa då när jag kom hem och sa att jag trivdes med arbetet och kunde tänka mig det i framtiden "att jag måste satsa högre". Ironiskt nog var det samtidigt en tjej från gymnasiets elprogram där på praktik, ett program som dög för min lillebror att läsa. Men jag måste satsa högre.
Det enda undantaget när jag fyllde upp min ansökan med varenda Teknisk Fysik och Elektroteknik som jag kunde hitta på lärosäten jag kunde tänka mig att bo på var att jag som så många andra med drömmar även fyllde i Rymdprogrammet. Samtidigt fyllde jag i ansökan för några ställen i USA, jag hade inte skrivit SAT för skojs skull. Jag övervägde att dra till Australien efter höstterminen, jag hade ändå laddat även med TOEFL. Jag hade många spretiga drömmar som egentligen hade en enda sak gemensamt - komma bort! Jag har haft ett tydligt mål ända sedan jag var 15 år, bli oberoende och flytta hemifrån.
Felet med mina planer var flera, jag var grymt skoltrött efter gymnasiet och jag ville egentligen bara ägna sommaren åt att fundera på vad jag skulle bli av med mig själv, jag kan fortfarande inte riktigt förstå hur jag tog mig igenom den sista terminen innan studenten. Jag trivdes ju verkligen ingenstans, inte hemma och inte i skolan, Stadsbiblioteket och McDonalds var mina hem. Men någon lugn sommar var inte att vänta, mamma hade bestämt att jag skulle jobba. Intressant nog tvingades aldrig mina syskon att sommarjobba efter att de tog studenten, bara jag.
Så jag skickade iväg massa ansökningar, fick en massa nej men så fixade pappa in mig på Postgirots utlandsavdelning och jag lärde mig allt om att registrera betalningar till utlandet. Jag var förstås duktig på det, jag har aldrig haft ett jobb jag inte har lärt mig snabbt och skött ordentligt. Jag är verkligen supertråkig på den punkten. Men någon tid att reflektera över livet fanns förstås inte och hemma växte pressen.
Det första antagningsbeskedet kom och jag var reserv på varenda utbildning jag sökt, givetvis måste just jag ta studenten ett år med högt söktryck (som skulle sjunka stadigt för varje år därefter), så det var bara att sätta sig och sovra, jag var tvungen att välja vilka utbildningar jag ville stå kvar på så bara att göra en matematisk uppställning baserat på vilket reservnummer jag hade och hur många studenter som togs in på de olika utbildningar.
Sedan kom beskedet från USA, att jag faktiskt var antagen i San Fransisco. Det där var egentligen nådastöten för mig, mamma och syrran hårdbevakade min post hela sommaren, var på mig som hökar vid varje nytt studie-relaterat brev jag fick. Mot slutet av sommaren satt syrran och läste högt ur platsannonserna åt mig, allt för att komma på vad jag skulle göra under hösten.
Vad ingen gjorde var att faktiskt fråga mig vad jag ville..
Jag tackade nej till San Fransisco, jag var inte säker och det kändes som en dyr chansning (med tanke på hur många semi-produktiva studie-år jag haft i Luleå så kanske det faktiskt hade varit avsevärt billigare att dra till USA).
När andra antagningsbeskedet kom och jag nu var första reserv till Luleå så blev det ännu värre. Mamma var på mig dagligen "men ring och prata med dem", jag försökte förklara att studieplatserna går inte till den som tjatar mest utan till den som står näst i tur. Att vara första reserv är faktiskt ingen garanti för att få påbörja en utbildning.
Så dagen efter uppropet kom samtalet från Luleå som meddelat mig att jag nu hade en studieplats om jag ville ha den. Jag har aldrig drömt om att bli civilingenjör, jag vet fortfarande inte om jag vill bli civilingenjör. Men just i denna stund visste jag bara en sak med säkerhet, jag måste ut ur det här huset! Så jag packade två väskor, tog min laptop i ena handen och klarinetten i den andra och åkte för att börja ett nytt liv i Luleå.
Jag ville egentligen sluta på en gång, det kändes ju katastrofalt dåligt redan från början. Men mirakulöst så klarade jag båda mina första tentor med god marginal och fick då för mig att om det inte är jobbigare än så här då kan jag nog göra det här. För det är rimligen steget från gymnasium till universitet som är svårt, vem fan räknar med att det är från lp1 till lp2 det blir tungt? Av olika skäl blev det värre utmed vägen men ge upp har aldrig varit ett alternativ för vad skulle jag göra istället?
Och priset för Luleå var dessutom högt, folk ser det som världens ände, man blir isolerad från alla, släkt, vänner, ja precis alla. Vissa visade i början ett måttligt intresse, men allt umgänge måste snart initieras från din egna sida. Om man åtminstone flyttat till något spännande ställe så hade folk själva föreslagit att de skulle hälsa på men nej då. Så efter ett tag tröttnar man på att tjata, jag har hört varje ursäkt som finns varför det inte går att åka till Luleå för att hälsa på. Den ena sämre än den andra. För det är inte långt, det tar inte ens 1½ timma med flyg från Stockholm och bokar man i vettig tid kostar biljetten dessutom bara några hundralappar.
Så allt eftersom tiden går så försvinner man ut i ett ingenstans, ingen räknar med att man ska komma på något längre, man bor ju så långt bort. Så man får inte ens en inbjudan, eller får veta det i sista minuten och då stämmer det ju, man kan inte komma. Ironiskt nog så kunde man varit med om folk bara valt att kommunicera med en ordentligt från början. Man glider undan både släkt och vänner, det är ingen som ens frågar efter en längre.
Dagen då man bara tröttnar på alltihopa blir till slut faktum, de nära vännerna är för länge sedan försvunna, de man hade sedan tidigare borta, de man skaffat i Luleå har flyttat igen, för det är ju så det är, ingen stannar i Luleå längre än nödvändigt. Utom jag då, som oavsett hur jag trivts aldrig sett det som ett alternativ att flytta, för var ska jag ta vägen? Vad ska jag göra?
Egentligen har jag aldrig sett det som att jag flyttade till Luleå, vad jag gjorde var att fly Stockholm. Därför bestämde jag mig för väldigt många år sedan att jag tänker aldrig fly igen, nästa gång jag rotar om mig så är det för att jag vill till det nya stället, inte för att jag vill bort ifrån Luleå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar