Jag förvandlas till en uppretad huggorm (precis såna som jag hatar ja) när jag pressas in i ett hörn, jag är så förbannat less på all skiten och att alltid dömas ut som den onda. Så hur långt är jag villig att gå för att ge igen? Eftersom mina upplevelser ständigt förringas till oviktiga och något som jag bara borde strunta i och kunna lämna mig bakom så frestas jag mer och mer att faktiskt slänga mitt förflutna i ansiktet på vissa personer.
För jag har dagböcker, jag har redogörelser. Jag skulle kunna berätta utan att ens behöva leta i minnet för jag kan följa texten ordagrant. Inte ens de är så känslokalla så de skulle kunna blunda för mina ord då. Men vill jag göra det? Vill jag lägga ut mig själv på det viset? Det är en sak vad de förtjänar, vad gynnar mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar