Fördelar och nackdelar..

Okej, för första gången på över sex år har jag total kontroll över hushållsarbetet, det utförs på precis rätt sätt och saker hamnar faktiskt på sin rätta plats (och ligger kvar där). Det är förstås en ganska så skön känsla att ha det så.

Men priset jag betalar för att ha det så är på tok för högt! Enda anledningen till att det funkar så här är ju för att Johan är för skadad för att kunna hjälpa till annat än med mindre och lättare saker. Att sköta ett hushåll helt själv har dessutom blivit tyngre än det var sist jag gjorde det, för då tog jag bara hand om mig själv. Nu har jag både Johan och Emma som behöver mig.

Så vad jag saknar just nu är att få sucka över när Johan gör något på fel sätt (=inte på mitt sätt) för det är så fruktansvärt drygt att göra allting själv. Johan må vara en klåpare emellanåt och fresta mitt tålamod men han är min klåpare! Jag har valt honom. Och han har onekligen tränat mig bra för när Emma växer upp och inte heller kommer göra saker på rätt sätt.

Vi är ett team, men vi är inte identiska, vi gör saker på olika sätt och det är precis så det ska vara.

Min födelsedag.

Det har gått nästan fem och halvt år sedan jag skrev det här inlägget om min födelsedag, då hade jag i flera månader grubblat över hur jag skulle gå vidare och hantera den dagen jag alltjämt är övertygad om att det vilar en förbannelse över. För även sedan jag slutade fira så har osannolikhet och otur slagit ner rejält när det varit dags.

Så varför då ta upp ämnet på nytt? Jo för att nu är det annorlunda, nu finns Emma. Jag vill inte att hon ska växa upp i en värld där pappor fyller år medan mammor inte gör det. Så jag måste ta tillbaka min födelsedag. Det här innebär inte att jag framöver fikar efter massa storslagna firanden och presenter för på den biten tycker jag likadant - man ska inte ge bort saker bara för att någon fyller år.

Jag har också gjort avkall på mitt totala icke-firande av födelsedagar för att uppmärksamma stora dagar, trots det totalt orimliga att min lillebror lyckades fylla 30 år fastän jag själv inte är en dag över 25 så accepterade jag den skumme tidslinjen och kom dessutom på en i mitt tycke genomtänkt present.

Nu när jag såg över nästa års högtidsdagar så upptäckte jag att både fettisdagen OCH internationella pannkaksdagen infaller på min födelsedag! Det är som bäddat för en riktigt härlig svullfest nu när jag kommer fylla år igen!

Utmattad..

Ta det lugnt och vila något efter en intensiv helg och att ha storstädat som galningar innan dess det var helt enkelt inte aktuellt. Det är inte direkt som så att jag i praktiken har två bäbisar att ta hand om, Johan klarar sig skapligt på egen hand faktiskt, han kan ju både klä sig själv och har räknat ut hur man skär upp bröd och gör smörgåsar. Min hopplöst högerhänte an har visat sig ganska så kompetent med vänsterarmen - framför allt när det gällt att få i sig föda!

Men allt hushållsarbete.. det tar ju aldrig slut och han kan inte göra något alls just nu. Jag är otroligt tacksam för att Emma redan nu i stort sett praktiserar att sova nätterna igenom så jag åtminstone får sova skapligt. Inte heller tänker jag sucka och mumla något om att jag inte fattar hur de som är ensamstående orkar med. Jag har levt åratal med kronisk värk, man orkar för att man inte har något val.

Det är ju knappast roligt för Johan heller att slippa allt hushållsarbete, eller att behöva gå och hämta mig när Emma behöver ett blöjbyte eller att jag måste ha en barnvakt åt de båda när jag ska iväg på något - alternativt att de måste följa med..

Att det var Johans tur att ha Emma i omklädningsrummet på babysimmet igår blev det ju inte heller något med, Liten fick förstås vara med mig.. Och så sent som förra veckan så kommenterade en av ledarna vilken lyx vi hade som kunde vara två på simningen. Mmm.. det var den lyxen..

Men vi är ju lilla familjen! Vi jobbar som ett team och i ett team backar man upp varandra. Så det som stör mig mest är inte att Johan inte kan göra så mycket här hemma för stunden (det finns ju faktiskt viss makt i att göra allt själv, precis allting blir gjort på mitt sätt!) utan att det dröjer minst två veckor innan Lulebo byter ut vår spis! Jag vill ha en fungerande ugn! Nyss!

"Hur bitter blev din fru på dig nu?"

Jo men liksom så att.. det är ju egentligen förstås synd om Johan. För i lördagskväll blev han attackerad av den nyfallna snön som fick marken att hoppa upp och attackera hans handled. Till skillnad från hans begåvade fru som förra året hade klippkort på röntgen utan att något visade sig vara av så hade ju han faktiskt brutit armen.

Men som en av mammorna på babysången ju faktiskt krasst konstaterade, när man har en 3,5 månadersbaby hemma så drabbar onekligen en sådan otur/klantighet/total idioti i allra högsta grad partnern med.

Så Johan klagar väldigt lite. Jag suckar desto mer. För så länge armen ännu är svullen kan han verkligen inte göra något alls som kräver två händer, alltså saker såsom lyfta vår baby för att tillgodose vilket som helst av hennes behov, laga mat, diska, tvätta, köra bil, handla etcetera. Det här för också med sig att jag just nu är låst i hemmet för i och med att Johan inte kan ta hand om Emma så kan jag inte lämna de ensamma..

Tack vare en vänlig gest från samma babysångsmamma så kunde jag ändå komma ut och få både premiärträningen och premiärskidåkningen avklarad igår då hon och hennes karl var barnvakt åt Johan och Emma under tiden. Men det blir helt klart några veckor av pusslande framför oss för att få vardagen att gå ihop. Snart ska det ju dessutom julstädas och julbakas med..

Vår ugn har som pricken över i lagt av med. Men den här gången kommer inte Lulebo i vanlig ordning försöka laga något som borde bytts ut för länge sedan utan vi ska få en ny spis - om sisådär en två veckor eller så..

Jag är inte alls bitter.. inte det allra minsta. Jag lovar.

Seriöst?

Mer godis? I samma låda som jag hittat gamla pass, ID-kort, kassabok, medlemskort till en klubb i Bryssel, foton från The Woolshed i Cairns och en hel del annat låg alltså två klubbor och en karamell. Det här är inte en städning, det här är en arkeologisk utgrävning.

Oups...

Okej... jag vet att man kan hitta mycket spännande när man städar i gamla lådor men något säger mig att dagens fynd inte direkt tillhör vanligheterna.. I en låda hittade jag en gammal After Eight-ask som jag säkert sparat för att den var fin och jag tänkte ha saker i den (jag sparade massa gamla askar när jag var yngre som kunde vara "bra att ha"), men nu är jag lite mer slängningsbenägen så då ska saker ut. Så jag river ut innandömet för att kunna slänga kartongen i pappersåtervinningen, men vad är det som sitter kvar i ena kanten?

Det hade alltså blivit kvar en After Eight i asken.. Någon som är sugen på en bit choklad med bäst före-datum 23 november 1996? 

Hur ouppmärksam är man som inte ens äter upp all choklad?

För den nyfikne, 18 år gammal choklad ser väldigt oaptitlig ut.. Och nej, jag tänker inte testa hur den smakar!

Skrytshopping!

Nu var vi här igen, på mitt nya favoritbloggämne. För idag var vi på stan en vända för att bocka av ärenden men så ville jag titta in på Dea Axelssons också, Johan stoppade mig men sa sedan att vi kunde kika förbi där precis innan vi skulle åka igen. Naturligtvis hann han glömma bort det men så blev det i alla fall.

Jag styrde raka vägen mot jackorna för jag behöver en ny jacka, jag har ingen som riktigt passar under höstmellansäsongen och det är inte alltid man vill gå iväg med kappa. Sedan känns det inte riktigt som om min kappa passar så bra längre..

Felet är att det egentligen är supertrist att köpa höst- och vinterytterplagg för av någon konstig anledning så insisterar klädskaparna på att vi ska gå klädda i mörka och murriga färger under den säsongen när risken för depression och nedstämdhet redan är som högst. Vinterkläder borde vara färgsprakande och pigga upp tillvaron! Jag fick i alla fall syn på en röd jacka som verkade lovande, ungefär vad jag letade efter. Dock hängde det en enda ensam däruppe och i fel storlek så jag strosade vidare och fick syn på en till som tydligen hamnat på fel ställe. Också i fel storlek men åtminstone en storlek mer rätt. Så jag hängde loss den och höll upp den i ljuset för att granska den närmare.

"-Den här kommer aldrig passa, den är alldeles för liten." Det är vad jag säger och vänder mig till Johan samtidigt som jag plockar bort hängaren och börjar dra på mig jackan. Till min förvåning så verkar den sitta alldeles utmärkt trots att jag har på mig en tjockare tröja och fleecejacka.

"-Aldrig att den går att stänga, den kommer fastna över brösten." Samtidigt som jag säger detta så drar jag igen dragkedjan hela vägen upp.

"-Den borde inte passa men den sitter perfekt." Jag studerar mig själv i speglarna och Johan ber mig sträcka ut armarna för att testa om ärmlängden är rätt.

Jackan är två storlekar mindre än min nuvarande vinterkappa, jag var som sagt vad välklädd inunder (vintern är ju här!), men faktum kvarstod att den satt perfekt. Den var dessutom på rea. Vi gick därifrån med en ny jacka till mig. När jag tog på mig kappan igen så slog det mig verkligen att den nog verkar ha växt lite under sommarvilan för brukade den verkligen vara såhär rymlig?

Risken finns att jag går en kostsam framtid till mötes där nya kläder är ett måste.

Zappade för övrigt förbi ett program på TLC häromdagen, "I didn't know I was pregnant", handlingen är förstås precis vad titeln utlovar, de har dramatiserat historier om kvinnor som inte visste om att de var gravida kompletterat med intervjuer med de riktiga kvinnorna, läkarna, etcetera. En läkare pratade om "normal" viktuppgång vid en graviditet men nämnde även att det förstås förekommer att kvinnor går upp så lite som fem kilo. Jag rullade med ögonen. Undras vad han hade sagt om mina 1,2 kilon..