Jag undrar om man magiskt kommer vakna upp ett år och obegränsat älska julen, jag tror det är något vansinnigt långsökt hopp att det kan ske som gjort att jag sparat julpyntet jag tillverkade när jag var liten, jag tror det är det hoppet som fått mig att fynda lite krimskrams på januari-reor.
I den riktiga världen tillbringar jag all tid som har julen att göra i någon kamp mellan hopp och förtvivlan. Även när jag vet att det omöjligt kan suga lika mycket som sist så är det inte okomplicerat med jul.
Majoriteten av mina barndomsjular har fått sina minnen överskuggade av hot, bråk och tjat. Jag minns en jul när jag i panik på eftermiddagen på julafton sprang runt i mitt rum för att städa klart då mamma sagt att vi inte skulle få julklappar om våra rum inte var städade. Julen var tiden fylld med måsten och då alla var arga och otrevliga mot varandra, eller ännu värre, påtvingade att vara glada och umgås. Men kom igen? Hur lyckat blir sällskapsspelet när lillebror tvingas att vara med?
Så i mitt vuxna liv valde jag min egen väg, det har resulterat i att jag redan hunnit med att "fira" 6 jular alldeles ensam. Det mest fascinerande med detta har varit att majoriteten av dessa år har ingen ens frågat efter mitt sällskap, ingen har erbjudit mig någon annanstans att vara, ingen har bett mig komma dit.
Av de återstående jularna har jag lärt mig en del intressanta saker:
- Det finns familjer som faktiskt verkar gilla att umgås med varandra.
- Man måste inte bråka, skrika och tjata för att få allt klart till en "lyckad" jul.
- Det måste inte finnas "måsten", inställningen "det som blir klart blir klart" leder tveklöst till en mycket bättre julstämning än alla "måsten" i världen.
Nu är det i alla fall advent igen och jag tog fram mina jullådor. Egentligen försökte jag skicka Johan att göra det, när han tycker han gjort bort sig så placerar han sig ibland självmant i "skamvrån" (även kallat nere i vår hall). Till skillnad från övriga lägenheten så är hallen en trappa ned där det är avsevärt kallare så sedan vintern annonserade sin ankomst så tycker Johan att oavsett om han gör bort sig eller ej så förtjänar han inte skamvrån (det här var alltså hans idé att straffa sig själv) och om han ändå går dit så kommer han snabbt tillbaka upp igen.
Nu tyckte jag att om han ändå skulle gömma sig därnere så kunde han gå ut och ta in lådorna från förrådet. Så Johan frågar var de ligger och klär sedan på sig och går ut. Under tiden river jag loss alla halkskydden från badkaret, skurar ur detsamma och är just i färd att börja med att diska halkskydden när Johan kommer tillbaka in i lägenheten - utan jullådor!
Han hittade inte lysknappen... det jag förstås inte tänkte på att förklara var den satt. Nu är det inte helt enkelt att hitta igen knappen, det står hyllor på den väggen så man måste sträcka handen in mellan två tomdunkar för att tända/släcka. Jag följde med honom ut och visade var knappen sitter och så in med alla lådorna.
Nu låter det som om jag har massa pynt men det är mestadels oorganiserat. Jag har en avlång låda för saker av otymplig form och en liten låda för typ allt annat. Sedan finns det mix-lådan med jul-/påsksaker som jag tog med mig från föräldrarna när jag flyttade till lägenheten men som det aldrig blivit av att jag riktigt gått igenom. Lika så gott att ta in allt och gå igenom det var planen. Annars så letade jag mest efter min adventsljusstake. Jag är inte direkt överentusiastisk när det gäller julpyntande och det är inte Johans största intresse heller.
Felet nu är mitt minne, jag minns alldeles för mycket saker (så varför har jag då så svårt att minnas allt jag behöver veta när jag skriver tentor!?!?) och det är egentligen uteslutande vad mina jullådor är, minnen.
Men som sagt, en dag kanske jag vaknar upp och magiskt älskar julen och då är jag glad att jag sparat tomtar och ljusstakar från min barndom.
