Hur nyttjar man en garanti hos en hantverkare som är okontaktbar?

Det här är sidopanelen till köksbänken. Den byttes en gång redan våren 2020 när hantverkarna som bäst höll på att försöka åtgärda sitt fuskjobb hos oss. Då fick den bytas på grund av att de hade dragit en för lång skruv igenom den från insidan och därmed skadat den. När den byttes fick min pappa stoppa Allvin från att återigen dra i en för lång skruv och därmed upprepa det tidigare misstaget.

 

Det är en silikontätning mellan diskbänk och sidopanel för att förhindra att vatten rinner ner i sidopanelen och skadar den. Gissa vad som hände i somras? Jo, vi gjorde upptäckten att silikontätningen tydligen inte är dragen hela vägen utan i själva verket slutar vid den orangea pilen med efterföljande fuktskada som följd på den återstående delen. Det var betydligt värre men det gick tillbaka en del när det hade torkat upp.

Konsumentverket erbjuder mycket fin läsning på området.

 

Dilemmat här är förstås att vi kan inte klaga inom två månader från att vi upptäckte felet. Allvin har gjort sig okontaktbar. Ytterst motvilligt lämnade han dock slutligen ifrån sig dokumentet som bland annat innehöll den här skrivelsen. Dock har vi inte kunnat få ett skriftligt uttalande om från vilket datum det gäller. Gäller det från när köket var "färdigmonterat" första gången? Efter att de gjorde om golvet och därmed fick plocka ned den mesta köksinredningen igen? Eller från när själva sidopanelen installerades? När de var tillbaka på vår bröllopsdag och korrigerade fel i köksinredningen? När de var här i oktober för att åtgärda fel? När de var här i december och åtgärdade det som inte gick att åtgärda i oktober? Det finns ännu fler datum att välja på. Men en av frågorna vi faktiskt har vägrats få svar på är just denna, från vilket datum anser Allvin och Bälters att arbetet här blev klart? Eller de kanske faktiskt är på vår sida där och håller med om att det ännu inte är klart? Vem vet? Inte vi i alla fall.

Ska man vara petig så är det än så länge irrelevant. Dels för att fem år inte har passerat (oavsett vilket datum hantverkarna skulle vilja räkna ifrån) och dessutom är klagomålsrätten 10 år på husrenoveringar.

Men i slutändan blir allt irrelevant. En hantverkare som det inte går att kontakta kommer givetvis inte åtgärda något alls. Någonsin.

Vi möts ofta av åsikten att vi bara borde acceptera läget. Att många lever som vi gör, med något som inte blev som man hade tänkt. Men menar folk på allvar att de lägger ut en halv miljon på en renovering och sedan bara tiger och lider när de råkar ut för ett fuskbygge? I så fall är det inte så konstigt att vi blivit illa bemötta och ifrågasatta av alla. För hantverkare är vana vid att kunna fuska och komma undan med det så rimligen behandlar de kunder illa som inte tolererar det och faktiskt kräver en kvalitativ arbetsinsats.

Flytta då om ni inte är nöjda är nästa kommentar. Det har vi undersökt. Det har vi tittat på i flera år. Men det är svårt att hitta ett hus för en rimlig penning som INTE är i akut behov av renoveringar. Tidigare var vi dessutom hindrade av det faktumet att kommunerna kan ta hela fyra månader på sig att få fram en förskoleplats. Nu är båda tjejerna skolbarn så den svårigheten är åtminstone ur världen. Skolplikten innebär att en ny hemkommun är tvungna att ordna fram skolplats mer eller mindre direkt. Men ska vi flytta så vill vi så klart att vi ska få det bättre. Många kommuner har enorma problem idag. Skola, vård, fritid. Allt detta ska läggas ovanpå att det måste finnas en god arbetsmarknad åt mig och Johan. Det är inte så bara att flytta då. Vi har redan kastat bort fyra år på att renovera ETT rum. Vi kan på vår höjd tänka oss att behöva tapetsera ett rum eller två i ett nytt hus. Annars vill vi inte se några hantverkare överhuvudtaget på många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många år. Det blir givetvis en enorm begränsning. Vi är medvetna om det. Men vi undersöker det fortfarande. Vi fortsätter leva livet i parallella spår. Ett där vi måste ordna så bra liv vi kan här och ett där vi hela tiden spanar efter ett bättre liv någon annanstans. Det är otroligt tröttsamt. För vi vill inget hellre än lägga vår tid och vårt fokus på ett liv.

Men ovanpå allting annat som är skit med köket så stirrar nu en fuktskadad sidopanel på oss varje dag. Något som borde vara enkelt åtgärdat. Om man hade anlitat en seriös och kompetent hantverkare.

Nothing compares 2U

Platsen var O-ringendiscot i Arboga. Det lilla discot alltså, för de under 15 år. Året var 1991. "Det var ett 5-dagars det!" Regnet veckorna innan hade förvandlat campingen till en fullständig lervälling och hela Arboga sålde slut på gummistövlar (vilket syrrans kompis bittert fick erfara då hon glömt kvar sina på konfalägret i Skålsjögården). Många lyckades inte köra in sina husvagnar på campingen. Inte ens bilarna fick komma in om det inte fanns bekräftat att ens förhyrda husvagn fanns där inne. Vi fick komma in. Det regnade då med. Men regnet sprack upp och solen kom fram. Campingen torkade. Det var varmt. Det var som vanligt. Vi tillbringade den mesta tiden på eftermiddagar och kvällar i varandras förtält. Jag var 12 år. Jag hängde mest med Hilda och Helena. Även Olle var med. Vi var ju vårt gäng. Det var kortspel och vattenkrig mot smågrabbarna.

Vi bestämde oss för att gå på discot på fredagen. Jag, Hilda och Helena. Mina enda jeans var lerprickiga på rumpan så jag knöt klubbjackan om midjan för att det inte skulle synas. Vi dansade och vi hade roligt. Det var som ett klassiskt mellanstadiedisco. Bara mycket större och i ett stort restaurangtält på C-orten. När de började spela lugna låtar, tryckarna, då stod vi och pratade. Då kom han fram, iklädd badtofflor, shorts och ny T-shirt med sitt målfoto tryckt på den. Han frågade om jag ville dansa. Till Sinéad O'Connors "Nothing Compares 2U" dansade jag således min första tryckare. Det var precis som det skulle vara, stelt och styltigt.

Jag som har en särskild förkärlek för 60- och 70-talsmusik har redan fått uppleva så många artister jag tycker om gå hädan. Egentligen har jag aldrig lyssnat särskilt mycket på Sinéad O'Connor. Men det var den dansen. Den första gången.

Den verkliga anledningen till att jag inte vill att barnen ska ha egna mobiltelefoner.

Jag vet att flera av deras kompisar har redan. Jag vet för att de berättar det. Jag ser själv barn som är yngre än Emma få ha sina mobiltelefoner med sig på skolbussen. Vi håller emot. Inte för att vi är teknikfientliga, tvärtom, vi låter de gladeligen använda våra telefoner eller iPad:en även om vi givetvis håller koll på innehållet.

Men för mig handlar det främst om kontroll. Under renoveringen var Bälters återkommande mycket noga med att hela tiden punktmarkera mig. Tydligast av allt blev det när de ville skicka Johans kusin hit att åtgärda fel "för ingen annan ville komma". Vi sa blankt nej. Vi sa nej. Bälters svar? "Anna kan välja att inte vara hemma." De utgick nämligen ifrån att det var JAG som inte ville ha hit Johans kusin så togs bara jag bort ur ekvationen var det lugnt. Vi fick protestera på nytt och faktiskt klargöra att INGEN av oss ville ha Johans kusin i det här huset - någonsin!

Den där diskussionen är en av många som är fastetsad i mitt huvud. Men tydligen inte hos andra. Inte ens hos mina föräldrar. Som var här. Och sa nej till kusinen. För när vi sa ifrån till dem att vi fått nog. När vi sa ifrån att nu måste de ta ansvar och förklara sina handlingar eller lämna oss ifred helt och hållet, det har inte fungerat. Alla frågor har lämnats obesvarade (och huvudsakligen ignorerade) medan kontakten har fortsatt. Vi har sagt ifrån om hälsningar, födelsedagar, namnsdagar, dopdagar och jul. Men det fortsatte komma. Trots att villkoren var glasklara. Bemöt våra frågor eller lämna oss ifred. Jag förtydligade varje gång tills jag blev knäpp. Då började jag kringgås. Då började hälsningarna, fysiska brev och paket (!) komma till Johan istället. Nu gjorde de samma sak som Bälters, bestämde sig för att det var JAG som var problemet som alltså kunde kringgås. Vad var förväntan här? Att Johan skulle lämna vidare till barnen och be dem att inte berätta för mig varifrån sakerna kom? Uppmana dem att ljuga? Eller att det var okej så länge det bara inte adresserades till mig? Även andra personer drogs in i detta, att leverera saker till oss (barnen) mot vår vilja, mot vår tydliga önskan.

Detta har som en följd skapat spänningar i relationerna med andra personer. De luras att göra en tjänst, något de tror är snällt och hjälpsamt medan vi blir ledsna, sårade och arga. Det har skapat enormt mycket frustration mellan mig och Johan när han måste välja mellan att undanhålla mig saker eller bli ofrivillig budbärare. Budbäraren blir alltid skjuten. Vet ni om att nästan alla gräl vi haft de senaste åren har varit på grund av släktingar? Våra föräldrar och deras agerande har varit extremt överrepresenterade i detta.

Så hur hänger då detta ihop med att barnen inte får egna mobiltelefoner? Jo, för att VI är övertygade om att våra föräldrarna (samt andra lösa släktingar) kommer gå direkt efter barnen och försöka kommunicera och manipulera dem. För vi har redan sett det i vanliga kort till barnen. För ja, vi öppnar allt och kontrollerar det innan det eventuellt lämnas över. För mutor har redan förekommit. Försök att utmåla oss föräldrar som elaka och hemska personer som undanhåller presenter har redan förekommit (det har vi inte gjort). Med våra BARN som mottagare. Vad är syftet här? Vi har frågat oss det flera gånger. Är målet att vända våra barn emot oss? Att manipulera dem att börjar efterfråga släktingar som vi har avvisat på grund av fruktansvärd behandling av oss, av barnen (nej, det vet inte om allt, de vet dock om att de har många släktingar de inte träffar längre).

Frågan är vad vi behöver göra. Fysiskt avstånd räcker tydligen inte. Ska vi behöva byta våra telefonnummer, ändra våra namn, byta bank, byta kontonummer, flytta långt, långt bort (utomlands?) för att kunna känna oss trygga? För att få må bra? För att det är tydligen helt omöjligt att respektera oss som det är nu. Vi vet inte. Men vi lägger orimligt mycket tid åt att leta alternativ istället för att få njuta av livet här och nu ihop med barnen.

En sak är i alla fall säker, de som skulle hjälpa oss, de som skulle vara på vår sida. De behandlar oss och framför allt mig lika illa som Bälters och Allvin gjorde. De gör ont. Det är en fysisk och psykisk smärta som inte vill lämna mig.

Sex år sedan flytten

Idag är det sex år sedan vi kom fram hit, till det som skulle bli vårt nya hem. Till drömmar och framtiden tänkte vi. Sex år. Alice hade precis fyllt fyra månader och Emma skulle strax fylla tre år.

Vi såg fram emot att ta oss an det nya. Energin var hög i början, vi fixade och donade, vi gjorde utflykter, vi cyklade på långturer. Inte ens alla mina jobbyten sänkte oss, jag tog nya tag hela tiden och tänkte att nästa ställe blir bättre.

Men vi märkte tidigt av att gemenskapen var svår. På grund av tiderna på allmän förskola så blev det aldrig av för Johan att komma iväg med Alice till kyrkans öppna verksamhet (familjecentralen och kommunens egna öppna förskola slog inte upp portarna förrän i våras), orienteringsklubben hade förvisso några ungdomsträningar och vissa klubbresor men den riktiga gemenskapen infann sig aldrig och nu efter pandemin är det som om allt har dött ut. Vi får knappt en reaktion när vi lyfter frågan om ungdomsträning och på de två senaste avslutningarna av ungdomsserien så är det endast två från klubben som fått ta emot pris, Emma och Alice. Inga andra barn har sprungit fem av nio tävlingar. Det märks nu. Emma tycker inte det är så roligt att åka på orientering längre för hon har inga vänner där. Hon har bara Alice att vara med och då kan de lika gärna vara hemma.

Släkten då? Den som vi ville komma närmare. Den som vi faktiskt trodde ville att vi skulle bo närmare! Ja, Johans släktingar har vi inte träffat på flera år. De vände oss ryggen i samband med renoveringen, tog Johans kusins sida mot oss. Vägrade lyssna på någonting, vägrade läsa besiktningsprotokollet, vägrade tro på oss att arbetet var uselt genomfört. Men det är klart, de är väl vana vid kusinens gratisarbeten på semestern och då får man acceptera att det blir lite som det blir. Men vi var en betalande kund! Som behandlades orimligt uselt. Svärmor visade dessutom upp ett bristande omdöme när det gällde tillsyn av våra barn OCH har försökt bryta upp oss. Mina föräldrar ljög för oss, ignorerade våra önskemål och gick bakom ryggen på oss. 

Jag ville bo i hus för att jag ville ha rätt att bestämma över mitt hem. Jag var trött på lägenhet av just den anledningen. Alla renoveringar här har stannat upp just för att vi inte får bestämma. Jag ville bli delägare i gården redan när vi flyttade men stoppades. Det är mitt misstag, det tar jag på mig. Vi skulle aldrig ha flyttat in här utan att ha fått bli åtminstone delägare. Faktum är att vi faktiskt var och tittade på hus i närheten två år innan vi flyttade. Johan hade fått en intervju här nere (dock ändrades tjänstens förutsättningar och det blev inget av det). Vi tittade på andra hus för att mamma inte ville släppa det här helt och hållet. Men vi kom fram till att skulle vi bo här nere så var det i det här huset eller inte alls. Men visst, med facit i hand borde saker gjorts annorlunda - mycket annorlunda.

Så här sitter vi, vi flyttade 120 mil bara för att bli helt ensamma.

För det är just det, det är så absurt svårt att komma in i samhället och gemenskapen här att vi inte ens tänker på nivån "vem skulle sakna oss om vi bara packade ihop allt och försvann?" utan snarare "vem skulle ens märka det?".

Symbol för detta just nu är att vi inte kan gå på bio. Vi kan inte se den nya Indiana Jones-filmen för vi kan inte lösa barnvaktsfrågan. Det är tredje gången på ett år det har dykt upp något vi gärna vill gå på. Men vi kan inte lösa barnvaktsfrågan. I höstas fick jag gå på konserten med en gammal kompis från Luleå istället. I vintras "räddades" vi av att konserten blev inställd och nu står vi här igen. En ynklig bio-film som visas här i Vimmerby som vi gärna vill se men det går inte att lösa. Sex år har vi bott här men vi har totalt misslyckats med att bygga oss ett nätverk här. I en nödsituation skulle nog grannarna ställa upp, men det är allt.

Det här är också vad som andra tar fäste vid. Ensamheten, min mamma lyfte den för flera år sedan, att vi är så ensamma här. De få vi har kontakt med pratar också om det, hur vi inte trivs. Ingen lyfter det som ändå är bra med att bo i Vimmerby utan det enda som tas upp och diskuteras är att det nog är bättre för oss någon annanstans. Så kanske är frågan ändå djupare än om någon skulle märka av om flyttade igen, är det till och med vad alla vill? Att vi försvinner här ifrån för alltid och aldrig kommer tillbaka?

Storm of the century

Det är den jag ser ibland när jag behöver extra styrka. Det är fyra timmar miniserie som talar till mig. Jag kommer aldrig tillhöra en gemenskap på det sättet men det är ändå något med serien som når fram till mig.

När de diskuterar valet som måste göras: "When none of the alternatives look good."

Jag kan relatera.

André Lenoge, demonen, ondskan, hans tema genom hela filmen: "Give me what I want and I'll go away." Det är så jag kände med Bälters och Allvin. Jag hade det på min header på Facebook i över ett år (även om jag tillfälligt bytte ut till andra vid ett par tillfällen). När jag slutligen tog ner den. Ja, det var när vi faktiskt hade "vunnit" en delseger. Bilderna från sociala medier var nedplockade.

Reaktionerna på den headern uteblev dock helt. Jag skrämmer folk till tystnad. Jag vet detta. Vad jag också vet är att mentaliteten är annorlunda här nere. När vi började prata om att flytta ifrån Luleå var alla våra vänner tydliga med att de förstod att vi gjorde det som var rätt för oss men att de skulle sakna oss. Här nere lyfter folk endast fram det som är dåligt med att vi bor här. Man markerar extra mycket att vi är ensamma, att vi inte trivs, att vi är utanför, det utbud som saknas. Varför bor folk egentligen här om man bara vill lyfta fram det som är dåligt? Vi kan se bra saker med att bo här (men också väldigt många varför man borde bo någon annanstans) men detta extrema fokus på det som är negativt. Ingen har ens sagt här att de skulle sakna oss om vi flyttar. Några grannar sa att det var tråkigt när vi åkte och letade efter hus i Borlänge för två år sedan men det är det närmaste. Så hur kommer det sig att smålänningar är mindre sociala än norrbottningar? Nidbilden över den tjuriga, asociala norrlänningen behöver helt klart uppdateras.

För oss är framtiden alltjämt oviss. En ständigt tärande ovisshet. Det enda vi vet med säkerhet är dock att majoriteten av våra släktingar har gett upp oss. Vi är inte värda att slåss för. Vi är inte värda att lyssnas på. Det är inte jag och Johan som berövar barnen deras mor- och farföräldrar, det är handlingarna hos dessa som har lett till att barnen inte längre träffar någon av dem. Ett av de tyngst vägande skälen till att flytta hit var just närheten till släkten - som vi inte längre träffar.

Så det är väl det, det bästa för alla vore verkligen att vi bara försvann, bort från allas medvetande. Precis som i miniserien. Försvinna, glömma.

Integritetskyddsmyndigheten var vad som krävdes.

I över tre år har vi kämpat för att få samma hantverkare som misslyckades med vår renovering att ta ner samtliga bilder de tagit och publicerat på olika sociala medier. Jag har för länge sedan tappat räkningen hur många gånger vi har bett om att få bilderna nedtagna. Det landar nog en bra bit över 50 gånger. Vi har förklarat ansvarsfrågor, hänvisat till GDPR och Bälters egna integritetspolicy. Inget har hjälpt. Dessutom har vi mötts av tystnad. Det enda svaret var när Johan Allvin hotade med polisanmälan om vi inte slutade be honom ta ner den sista bilden och då fick vi minsann veta att ingen ur vår familj hade rätt att bestämma vilka bilder han publicerade.

Men när jag gjorde den vanliga kollen i måndags var dock faktiskt den sista bilden borta. Vad var annorlunda? Varför just nu? I lördags anmälde jag för andra gången Bälters till Imy (Integritetskyddsmyndigheten). Den här gången skickade jag med bilagor som visade på deras arrogans gentemot sina kunders personuppgifter. Sedan försvann bilden. Kan det verkligen stämma att en svensk myndighet kan arbeta så snabbt? Vår teori är att de kontaktade Bälters i måndags morse för att dubbelkolla de uppgifter jag lämnat. Varför anmäla Bälters och inte Allvin Design? Vid tiden för när den aktuella bilden togs och publicerades arbetade Allvin som snickare för Bälters och föll därför under deras integritetspolicy. En policy vi är tveksamma till att någon faktiskt har läst och kan (språkfelen i den är dessutom bitvis bedrövliga).

Vi har alltid förundrats över varför Allvin insisterat på att ha kvar bilder på nätet från en renovering han uppenbarligen misslyckats med och som inneburit en missnöjd kund. Men tydligen var det ändå viktigt av ren principsak.

Hela agerandet är totalt orimligt. Från början till slut. De allra flesta av oss har större hyfs än så och tar ner bilder bara någon ber oss. Det här gällde dessutom företag som är bundna av lagstiftning för personuppgiftshantering. Skrämmande.

En Amerika-resa

När människor började emigrera till Amerika så visste de flesta att det var en envägsresa. De skulle inte återvända. Det gamla livet lämnade man bakom sig. Man gjorde sig av med det som var otympligt och onödigt att resa med och man började ett nytt liv någon annanstans. Idag är inte Amerika-resor eller deras motsvarighet lika definitiva. Det är lättare att resa, det är lättare att ändra sig.

Jag är en rotare. Jag uppskattar förvisso att resa och besöka andra platser men det viktigaste för mig är att ha mitt hem. Min plats att vara på. "Hemma är där man bor och trivs." Det har varit mitt mantra hela livet. Jag bodde på en och samma plats hela min uppväxt, även om vi hela tiden levde under skuggan av min mammas vantrivsel och prat om att flytta så blev vi ändå kvar där i radhuset. Jag bodde orimligt länge i mitt studentrum just för att flytta i onödan inte är min grej. Sedan blev det ännu längre tid i lägenheten. Det var i lägenheten jag bildade familj. Det var där vi gjorde plats för tjejerna.

Men det var också då vi började planera för det nya livet.

Första gången en flytt söderöver kom på tal var Emma inte ens ett år fyllda. Johan sökte ett jobb här nere och blev kallad på intervju. Strax innan ändrade de sig dock men vi hade redan bokat resan och åkte ner. Mamma var ännu väldigt tydlig med att hon INTE ville släppa ifrån sig huset så vi var och kollade på lite andra hus, bland annat ett rätt fint hus i Vena (så här i efterhand hade Hultsfreds kommun varit ett klart bättre alternativ med tanke på vad de erbjuder i form av musikskola och simskola jämfört med Vimmerby). Men huset kändes inte helt rätt. För mycket som behövde göras. Det fanns dessutom ett hus och gård nära som vi borde kunna få ta över. Vi hade ändå förvarnat mamma om att ifall Johan fick jobbet så skulle vi behöva flytta in åtminstone tillfälligt. Hon var INTE redo.

Året efter började vi prata om det mer. Om att flytta ner. Vi började känna oss trångbodda i lägenheten och husen i Luleå var dyra om man inte var villig att bo långt från tätorten. Dessutom kändes det vettigt att flytta närmare släkten. Det ÄR trots allt lite besvärligt att bo långt bort när man har barn. Så redan innan Alice föddes började planerna. Badrummet renoverades enligt våra önskemål. Vardagsrummet tapetserades. Vi började planera för de andra rummen.

Att Alice dessutom föddes prematurt med tillhörande kaos stärkte oss i beslutet att det var rätt att flytta närmare släkten. Till ett större nätverk. Att packa ihop lägenheten var ett elände utan dess like men vi löste det. Vi knöt ihop säcken med Luleå under några sista dagar och sedan körde vi ner. Utmed E4:an som så många gånger förr. Emma hade redan gjort den bilresan flera gånger. Alice en gång tur och retur. Men nu var det för att börja ett nytt liv i söder.

Men livet i söder? Stödet från släkten var väl inte överväldigande. Ville vi ha barnvakt när Alice hade babysim så innebar det att gå upp extra tidigt på söndagar för att först köra Emma åt andra hållet bort till farmor och sedan in till stan igen. Passa henne hemma hos oss var för jobbigt. Inte heller kunde vi få barnvakt så vi kunde spela ihop i musikkåren. Det var också en för stor uppoffring. Inte heller kom vi in i samhället. Avsaknad av öppen förskola i kombination med de riktigt opraktiska tiderna för allmän förskola ledde till att vi inte lärde känna några andra föräldrar alls till att börja med. Pandemin gjorde sitt till med att Emma började skolan just då när vi inte fick ses alls. Först nu, när hon gått tre år i skolan finns det något som påminner om ett nätverk mellan föräldrarna. När det gäller Alice har vi dock ingen kontakt med andra föräldrar. Alice har fortfarande inte haft något kalas med vänner. Emma har firat med kompisar tre gånger redan. Förra året orkade jag inte styra upp något mer än för familjen dock. Renoveringen har krävt sitt av oss. Renoveringen som aldrig blir klar. Renoveringen som gjort oss till paria i släkten. Så alla de släktingarna vi flyttade närmare? Ja, de träffar vi inte alls längre.

Vi har försökt lösa barnens fritid. Vi har betalat dyrt och åkt långt för simskola. Vi har försökt få det att fungera med orienteringen men ironiskt nog är det längre till tävlingarna här än vi hade i Luleå och klubben verkar helt ha gett upp ungdomsträning och planerar för att siste man släcker lyset. Vi har försökt driva på men möts av motstånd och bortförklaringar. Kulturskolan går alltjämt på sparlåga här och man verkar inte riktigt bry sig om barns möjligheter.

Inte har det gått bra att hitta jobb heller. När vi flyttade ner var planen att jag skulle bli lärare men det var ju horribel arbetsmiljö här nere så det fallerade fullständigt. På biblioteket trivdes jag men lasades ut och har samtidigt fått se de som kommit efter mig få arbeta vidare. Min kompetens är helt enkelt inte uppskattad här. Även Johan har svårt att hitta något permanent. Man pratar om en kockbrist men ändå är det inte helt lätt att få fast jobb.

"Hemma är där man bor och trivs" men det är precis det vi inte gör. Huset är misär. I september är det fyra år sedan vi kunde äta mat i vårt egna kök. Husgerådet är alltjämt nedpackat. En obegripligt eländigt uselt genomförd köksrenovering som kostade oss nästan alla släktingar. Så varför fortsätter vi? För två år sedan övervägde vi ändå att flytta. Jag och Johan åkte till Borlänge över en helg och kollade på inte mindre än tre hus men inget av dem föll oss i smaken. Jag var erbjuden ett jobb där så det hade kunnat bli ett nytt liv. En försvårande faktor då var Alice. Kommunerna har nämligen rätt att ta hela fyra månader på sig att ordna fram en förskoleplats. Risken att stå utan barnomsorg vid en flytt var alltså påtaglig. Nu i år är den faktorn eliminerad. Alice börjar skolan i höst. Skolplikten gör att skolorna har en skyldighet att ordna fram en skolplats inom en vecka från att man kommer till en ny kommun.

Det här är min släktgård. Den har gått i arv i åtskilliga generationer. Morfar betalade dyrt för att lösa ut sin systers del av arvet för att få äga den själv. Det är hit jag har kommit hela livet. Jag har minnen här. Jag lärde mig cykla här ute på lagårdsplanen. Vi flyttade hit när barnen var små. Även om Emma redan första dagen frågade när vi skulle åka hem igen. Varje gång tidigare vi varit här så hade vi gjort just det. Åkt hem igen. Alice minns inte att bo någon annanstans. Det är här hon gjort alla stora grejer. Vi har slitit för att skapa ett hem samtidigt som vi känt oss utanför och ovälkomna. Oönskade. Hur många skulle ens bry sig om vi försvann iväg?

Så i bakhuvudet har tanken malt. Borde vi flytta igen? Acceptera förlusten. Börja om någon annanstans. Eller helt enkelt återvända till Norrbotten där vi kände oss välkomna och uppskattade? Men vi vet också att gör vi flytten igen. Då blir det en Amerika-resa. Vi kommer aldrig komma tillbaka hit och hälsa på som vi gjorde innan vi flyttade hit. Någon föreslog just det. Att vi kunde ha det här kvar för att hälsa på ibland. Men göra barnens hem till ett sommarhus? Nej! Ingen av oss skulle orka komma tillbaka hit igen efter att ha misslyckats med att bo här. Nästa flytt blir utan återvändo. Då kommer gården säljas. Mina syskon vill inte ha den och jag tänker INTE förvalta den till tjejerna blir stora. Tar jag deras hem ifrån dem så är det för alltid.

Oavsett vad som händer så gör det ont. Det kommer göra ont under lång tid framöver. Kanske för alltid. Men jag vet också hur det är att växa upp med en förälder som bara pratar om att flytta. Som inte trivs. Mina barn har redan genomlidit fyra år av renoveringskaos. Det är två tredjedelar av Alices liv.  Ledsna föräldrar. Vi vill bara skapa ett stabilt och permanent liv åt dem. Just nu är vi fast i limbo. Vi äger inte stället så vi kan inte göra något alls. Jag ville bli delägare när vi flyttade in men då var mamma inte redo att släppa in mig. Jag borde tagit det varningstecknet på större allvar. Precis som när vi var och tittade på huset i Vena. För att hon inte var redo. Vi borde ha förstått att det inte skulle fungera. Att vi inte är ägare har definitivt försvårat renoveringen och nu är det totalt kaos med precis allting. Vi har blivit ljugna för så många gånger. Avvisade. Ovälkomna. Är det då man ska acceptera förlusten och bara flytta? Göra sin Amerika-resa och sätta punkt för den här tiden en gång för alla.