Som bekant så har vi här upp i det norra kustlandet fått ganska så rejält med snö på sistone vilket ställt till det litegrann för arrangörer av vintersporter. För det finns faktiskt något som heter för mycket snö. Men i början på förra veckan kom det glädjande beskedet att Piteå IF tänkte genomföra sina dubbeltävlingar i skidorientering som planerat. Men Moder Natur bestämde sig för att busa en sista gång så i fredags drog det in rejäla vindar och temperatur kring nollan.
Konsekvenserna blev att ett spårsystem som mycket skräp blåst ner i men också att många spår var smalare än planerat och framför allt mjukare än planerat. Detta varierat med isiga och hårda spår på sina ställen - framför allt de elljusspår som fanns i området. Allra charmigast var förstås en kombination av de två, stenhårda skoterspår precis under skidorna och mjuk snö bredvid så stavarna sjönk ner till knäna på en..
Johan och jag är ju ännu glada nybörjare på skidorientering, gårdagens tävling var min femte totalt och andra i tävlingsklass. Det kan vara lite klurigt att ägna sig åt skidorientering just för att vädret gärna ställer till det emellanåt och tävlingar blir inställda. Med Emma i släptåg så innebär det förstås också lite extra planerande men Johan och jag har gjort en fin plan över tävlingarna där vi delat upp dubbeltävlingarna mellan oss (en plan som vi redan gjort om en gång efter de senaste inställda tävlingar).
Så jag skulle åka medel-DM på förmiddagen och Johan sprinten på eftermiddagen. Johan skämtade i lördags kväll om att jag hade chans på DM om de andra stämplade fel.. men eller hur liksom.
Men vi var redo i alla fall! Nya snötrugor fanns på plats på stavarna. Redan på väg till första kontrollen stod det dock klart att man skulle behövt snöskor till trugor för stavarna försvann långt ner i snön direkt.
Att det skulle bli en utmaning att tävla visade sig redan på väg till start för jag halkade omkull två gånger. Att det låg en ishinna över landskapet var inte direkt en underdrift och solen sken härligt över de få minusgraderna - som gjort för mer halka.
Till andra kontrollen förvirrade jag mig lite för jag passerade de spåren som de pratat om innan tävlingen där det var igensnöat eller brant så där blev mitt enda riktigt dåliga vägval och jag höll på att bli tokig när jag försökte ta mig fram uppför i djup snö.
Ibland känns det som om alla kartor i Norrbotten är döpta efter ett berg och det säger något om kuperingen.. det här var utan tvekan de mesta höjdmetrarna jag tagit hitintills under skidorientering - och det längsta jag kört.
Men efter det dåliga vägvalet till tvåan så var det bara att fortsätta och kontroll för kontroll tog jag mig framåt. Att det skulle ta lång tid att klara banan förstod jag tidigt så jag vägrade att kolla på klockan för jag ville verkligen bara inte veta. På väg mot sexan var sista gången jag såg andra tävlande. Inga problem för mig dock, jag lider inte av att köra solo-lopp.
Längst bort vid kartvändningen övervägde jag att kolla på klockan men struntade i det, det var nog bäst att inte veta. Efter elvan så återstod den verkliga utmaningen - kontrollerna uppe på berget. När jag stod där vid trettonde kontrollen och insåg exakt hur drygt det var att ta mig till fjortonde kontrollen så övervägde jag för en kort stund att bara strunta i den och bege mig tillbaka men näää! Har jag tagit mig så här långt, kämpat så här hårt, hållit på så här länge (fortfarande ingen aning om hur länge för nu vågade jag verkligen inte kolla på klockan..) då ska jag banne mig ta alla kontrollerna med!
Fick revidera mina vägval lite på slutet för att få det så smidigt som möjligt men även på bredspåren gick det tungt. Det var länge sedan jag var så slut i kroppen. Och än var det inte slut på utmaningarna heller. Sista kontrollen var ju placerad i botten av nedförsbacke så det gällde att bromsa i tid om man inte bara skulle fara förbi in på upploppet.
Jag var i mål! Och fick det besked jag räknat med - att jag var godkänd! Alla stämplingar korrekta.
Så jag tog mig runt skolan, packade ihop mina skidor och så slutligen in till tävlingsarenan i skolans lekhall - helt omedveten om att fler än Johan och Emma med spänning väntade på min ankomst.
Skidorienteringarna här uppe har nämligen i de vuxna klasserna 10-årsintervaller för det är så den cup som finns avgörs. Men DM ska delas ut i de vanliga 5-årsintervallerna. Så min tävlingsklass ska alltså delas i två och alla de där som åker skidor bättre än mig? Jo de råkar också vara 40+. Eller nästan i alla fall, vi var två stycken som tillhör just D35 och därmed det minimiantalet som måste starta för att man ska få dela ut DM-plaketter.
Men vad var det Johan hade sagt kvällen innan? Tänk om de stämplar fel.. En saknad stämpel hos konkurrenten gjorde att bara jag fullföljde banan så skulle jag få ett DM-guld.
Men hela det scenariot var ju så osannolikt så det hade inte jag i åtanke och tydligen hade det varit vissa missförstånd under prisutdelningen då den redan genomförts under tiden som jag var kvar i skogen men Johan hade upplyst dem om att jag faktiskt ännu inte kommit i mål.
Så knappt hade jag kommit innanför dörren innan jag mötte min första klubbkamrat som frågade om jag klarat banan och avslutade med att säga något om DM. Jag fattade ingenting, jag var utmattad. Men sedan kom nästa person och sa samma sak. Och jag blev mer eller mindre framföst till prisutdelarna och helt plötsligt hade jag en plakett i handen.
Envishet lönar sig! Jag har aldrig fått ett DM-guld tidigare för det har alltid varit totalt omöjligt, jag är uppvuxen i Stockholm med mördande konkurrens och sedan min orienteringscomeback för några år sedan så har jag inte riktigt hittat formen igen, skadat mig på nytt och sedan dessutom varit gravid.
Nu var det förstås inte min överlägsna fysiska form och orienteringsförmåga som gav mig ett DM-guld i skidorientering utan snarare min inre tjurskalle som vägrar ge upp! Men det är den jag är och framför allt den jag var. FS - före skadorna. Som ungdom och ung junior tvekade jag aldrig att kasta mig över nya utmaningar, ingenting var för långt eller för svårt. Men sedan kom skadorna och jag lyckades aldrig riktigt ta mig tillbaka igen. Nu, många år senare är jag mer lik den jag var som ung. Studentåren med festerna har blivit en slags parentes, det är inte den jag är egentligen.
Det är så här det ska vara, att ägna helgen åt utomhusaktiviteter och känna sig smått ledbruten när det blivit måndag (fast jag mår ändå oförskämt bra, visst ömmar kroppen lite men inte så farligt som jag trodde, kanske kan bli en skidtur i eftermiddag trots allt..).
Så igår kväll makade jag plats i mitt prisskåp (egentligen bara en hylla i ett skåp) och la min plakett på plats. Och tänkte på morfar. Visst var det kul att ringa mamma och pappa och berätta om DM-guldet men den som verkligen skulle ha glatt sig med mig hade varit morfar.
