Det är uppenbarligen ett allvarligt fel på mig då jag tenderar att hamna i jobbiga situationer som folk bara anser att det finns en lösning på: "jag tar ensam på mig skulden för allt som blivit fel samt att det enda rätta är att alla bara biter ihop, håller käft och accepterar allt som det är". Då hela mitt jag drabbas av våldsam protest mot att acceptera den lösningen så blir jag anklagad för att vilja älta problemen och då är det återigen jag som verkligen är problemet vilket motiverar påståendet att jag ensam ska bära skulden för allt. För alla andra var ju okej med den lösningen så rimligen ligger problemet hos den som inte accepterade vad "alla andra" har kommit fram till.
Det här är min lott i livet. Jag är syndabocken, jag är den trasige, jag är den som inte förtjänar förklaringar eller ursäkter. Vad mer kan man säga om saken? Jo, att jag är förbannat less på att det är så! Det är därför jag har slutat kämpa för min rätt att existera bland personer som har den attityden, jag slutar helt enkelt, jag hoppar av, jag försvinner. Min tanke bakom det har varit (förutom då att slippa massa energislukande bråk) är att folk ska upptäcka att även utan mig så finns den dåliga stämningen och missnöjet kvar och att de då ska inse att det kanske inte bara var hos mig "felet" fanns, att det inte var rätt att ge mig ensam skuld. Istället har jag märkt en annan tendens. Oavsett om jag deltar eller ej så är det fortfarande jag som får bära skuldbördan! Jag är helt enkelt så socialt accepterad som hackekyckling att det är min roll oavsett om jag närvarar eller ej.
Varför? Jo, för att genom att hoppa av och försvinna så efterlämnar en bitter eftersmak, ett hål som behöver förklaras. Då det inte går att förklara utan att behöva röra vid frågan om varför jag försvunnit så återkommer alla till samma sak: "Om jag bara haft vett att acceptera min roll och bitit ihop och låtsats vara glad, ja då skulle inget av det här behövt hända och vi hade alla kunnat låtsas att allt var bra."
Summa summarum, mitt välmående är värt att offras. För så snart jag gör något för min skull (intresset från andras håll att verka för mitt bästa är ständigt svalt) så förstör jag tydligen för andra. Så vad jag fått göra är välja i vilken situation jag vill befinna mig i när alla anklagar mig för att förstöra allt. Då det är mitt fel oavsett så väljer jag numera alltid den variant som gynnar mig mest. För jag vill inte få mitt inre söndertrasat, för i "bita-ihop"-sidan finns det ingen som helst framtid för mig.
Så det är därför jag slutat göra saker som jag brukade trivas med, det är därför jag skurit bort personer ur min umgängeskrets. Jag eliminerar helt enkelt personer som inte bryr sig om mitt välmående överhuvudtaget. Detta ledde till en skrämmande upptäckt, utöver Johan finns det nästan ingen som är villig att göra en uppoffring för min skull. Antar att det är därför så många människor väljer att gå runt och låtsas dagarna i ända, för det är för smärtsamt att våga se sanningen i vitögat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar