En julsaga.

Julen är väldigt laddad för min del, jag blir uppstressad och grinig. Inte så mycket för att jag inte hinner med "allt som ska bli klart", det har jag före länge sedan accepterat att man aldrig gör så det berör mig inte så mycket. Utan det är julen som helhet, jag började redan i tidiga barndomen tycka det var jobbigt med jul, det var inte alls en helg som man bara hade roligt under. Istället är julen fylld med miljontals små fällor som man kan bli osams kring! Allt från städning till öppnande av luckor i adventskalendern. Julen är tiden för stampande i trappan och smällande i dörrar.

Jag har ändå gjort mina försök att få lite grepp om julen, vara hjälpsam och ta över något av julbaken och såna saker. Men det har bara inte funkat ordentlig, kring jul tycks allt vara en källa för gräl. När jag flyttade hemifrån blev det så mycket tydligare för mig. Då hade jag bott själv i fyra månader och skulle vara "hemma" i tre veckor (tänk vad långledigt man kunde få på den tiden om man höll sig omtentafri), min vardag bestod inte längre av att behöva samsas och kompromissa så allt som jag inte tänkt på när jag bodde hemma blev mer påtagligt. Det blev sista julen jag var där. Jag insåg att om jag inte gör något drastiskt nu som ger julen en chans att bli vackra och rofyllda minnen så är det kört för alltid.

Vad jag inte förstod då var hur många oskrivna regler jag bröt emot, för hur kunde jag välja bort att fira jul med min familj? Vad har det med saken att göra om man trivs med julfirandet eller ej? Man åker dit ändå hur jävligt det än är! Först några år senare så började folk jag umgicks med förstå på riktigt och växa till sig så de vågade säga ifrån till sina familjer och göra vad jag redan gjort länge. Den första ensamma julen var en befrielse! Jag hade städat och pyntat lagom, fixat den julmat jag ville ha, gick till kyrkan och träffade kompisar precis innan och efter julhelgen. Det var den första julen jag kunde minnas som var precis som julen ska vara, lugn och härlig avkoppling, ren njutning rakt igenom.

Men efter ett tag går charmen med att "fira" jul ensam över. För här uppstår det också komplikationer, familjen bjuder inte "hem" vid jul, det ska ju vara underförstått att man alltid är välkommen. Men för den som tagit klivet bort så försvinner den självklarheten. Vid min tredje ensamma jul började så bitterheten sätta in. Folk visste ju att jag inte åkte till min familj över julen, men ingen, inte ens de lokala vännerna bjöd med mig till något annat. De var ju själva bara borta över dagen så det var ju inte tal om övernattningar eller så. Jag började dessutom höra om andra som slagit in på min väg, att fira jul borta från sina familjer, och istället köra en kompisjul. Det var personer som rörde sig i samma kretsar som jag och vad gör en person till eller från när man ändå firar jul som en grupp vänner?

Det var inte bara det, för tio år sedan så närmade sig julen med stormsteg och jag hankade mig fram med julkonserten, inlämningar, laborationer, presentationer och tentor - med ena armen i gips! Inte nog med att det stod klart att trots pojke och vänner i mitt liv så skulle jag även detta år sitta ensam i mitt studentrum. Allt var hotat! Matlagning med en arm gick hjälpligt, efter att den omedelbara smärtan i handleden lagt sig så lyckades jag lura på en diskhandske över gipset och kunde åtminstone städa upp det ofrånkomligt växande diskberget. Men hur julbakar man med en arm? Med lite hjälp så skapades det lussebullar som mest påminde om något dagisbarn skulle gjort och på något mirakulöst vis uppstod både hembakade pepparkakor och pepparkakshus. Så långt var allt väl.

Men när man sedan sitter där på julafton ensam i sitt studentrum med armen i gips, väl medveten om att ingen brydde sig tillräckligt mycket om en för att bjuda in till något annat, då når bitterheten nya höjder.

Sprickan i handleden är för länge sedan utläkt helt utan komplikationer, men vetskapen om att alla människor som fanns i mitt liv då hade inga problem att lämna mig ensam i flera dagar med begränsad rörlighet på grund av en gipsad arm, det såret vill inte riktigt läka ihop.

Jag har sedan den julen hunnit med ytterligare några ensamma jular, några med pojkvänners familj, faktiskt en (!) kompisjul (även om jag året därpå var lika bortglömd som tidigare..) och sedan Johan dök upp också egna jular här hemma bara vi två. Johan tog ju å andra sidan med sig en helt ny värld in i mitt liv. På ett år gick jag från en ensam jul framför TV:n till en jul med 19 släktingar (ish, jag förstod faktiskt inte riktigt exakt hur alla hörde ihop med varandra) med åldrar från 2 till 93, två hundar, tre katter och så en jultomte! Bågnande julbord, Aladin-askar i varenda vrå och en vansinnigt stor julklappshög. Där var det inte tal om att sitta ner och äta middag ihop utan ta för dig i köket och hitta en ledig stol någonstans i huset. Att det fanns människor som firade jul på det sättet var helt nytt för mig.

Denna jul, vår första som gifta, så jobbar Johan och då de röda dagarna är få, de flesta har dåligt med ledighet så vi bestämde oss tidigt för att vara hemma själva och bara ta det lugnt. Nästa år när de röda dagarna är bättre så kan det vara dax för en Småländsk jul på nytt. Jag gör mitt bästa för att njuta och inte låta min julångest få ta över.

För min ambition var god när jag bestämde för alla dessa år sedan att jag skulle vara ensam över julen, jag trodde jag kunde rädda något genom att bryta mig loss. Men vissa saker sitter för djupt, och de lämnar för mycket spår och när åren man varit helt ensam utan att någon har frågat efter en överhuvudtaget hunnit bli för många. Då är det svårt att bara släppa taget om allt. Så frågan är om jag någonsin kommer ha ett okomplicerat förhållande till julen?