Sinnesro för 199 kronor!

Äkta makar har ibland ovanor som kan driva en till vansinne. En av Johans mindre attraktiva sidor är att han är så pass disträ som han är. Eller egentligen tror jag det snarare handlar om att han är överfokuserad, när något ska göras så ser han bara det och ingenting alls som kommer i hans väg. Det innebär att Johan ofta flyttar på saker utan att ens reflektera över det. För han avsåg ju inte att flytta på saker, han bara skulle ha det som låg bortanför.

På en punkt har det här pågått alldeles för länge, det handlar om Johan och hans bälte. Så länge vi har bott ihop har Johan bara haft ett enda skärp som han då sedan han fick jobbyxor i stort sett dagligen flyttar mellan sin jobbyxor och de vanliga byxorna han har här hemma eller när han går iväg på något vardagligt ärende. Sedan följer den sedvanliga paniken när Johan ska till jobbet och inte kan hitta sitt svarta skärp som sitter i ett par svarta byxor som ligger i någon klädhög bestående mestadels av svarta kläder. Då Johan inte fungerar lugnt och systematiskt så blir det att han ränner runt i lägenheten som en yr höna och rotar runt efter sitt bälte.

Till slut fick jag nog av detta fnattande och gjorde vad jag borde gjort för länge sedan - jag köpte Johan ett till skärp! Nu har han sitt gamla i jobbyxorna och det nya till vardags. Ibland måste man vara lite kapitalistisk för det är en så mycket smidigare lösning. Egentligen behövde han inte ett till skärp men det har blivit så mycket lugnare sedan det införskaffades.

Dock var det förstås inte helt enkelt att köpa ett nytt bälte, jag vet inte om ni minns våra bekymmer från i somras när vi skulle köpa byxor till Johan och den kvinnliga säljaren på Dressman tyckte att Johan behövde gå till MAX och äta upp sig för så smala är ju inte Norrländska män. Inte kunde vi hitta ett skärp på Dressman men så kom jag på att JC främst har kläder för unga människor och ynglingar är oftast eländigt spinkiga och mycket riktigt där hittade vi ett bälte som passade (fast när slutade man med det smarta systemet att ange skärp i centimetrar? Vad farao betyder M när det gäller bältesstorlek?).

Fast när jag bläddrade igenom de olika skärpen som hängde i stället så kände jag mig för en kort stund som morfar då min första tanke var: 

"-Ska det se ut så där nuförtiden?"

En intensiv helg i skidorienteringens spännande värld!

Knappt var biläventyren till ända och så tog helgen vid på allvar och med den kom helt nya äventyr. Som nya medlemmar i OK Renen så skulle vi självklart hjälpa till under helgens SM-tävlingar på Ormberget. Luleå visade sig från sin bästa kallaste sida vilket ledde till att det fattades beslut på fredagen att skjuta upp första start en timma och därmed började inte vår lördag förrän kl. 7 på morgonen och nu när Johan återigen kunde ta bil till jobbet så var hemma så pass att han hann vila dryga timman innan frukost.

Målområdet och den läskiga slutkullen längst bort, men från den här vinkeln ser den nästan ofarlig ut.

Under lördagen så hjälpte jag till i en något kylslagen Marka, trots det stängda tältet och de indragna varmluftelementen så var det alltjämt en ganska kall arbetsplats. Johan blev snabbt lurad att hjälpa till med parkeringen men var annars ledig denna dag så han anmälde sig till Ö1 och skidade glatt iväg ut i skogen när det var dax för publiktävlingar efter att eliten gjort upp om SM-medaljerna.

Johan läser karta inför sitt livs första skid-OL-tävling!

Jag dokumenterade hans avresa men missade dock hans målgång, jag gick ut för tidigt ur tältet (den kalla väderleken omöjliggjorde att ha det öppet ut mot tävlingen från marka-tältet) då jag gjorde en felberäkning på hur lång tid det borde ta att skida sig runt en 2,5 km lång skidorienteringsbana. En stund senare dök en väldigt snöig Johan upp vilket ledde till följande ordväxling.

"-Du ser ut som om du har ramlat."

"-Frågan är inte om jag ramlat utan hur många gånger jag ramlat!"

Runt hade han tagit sig i alla fall och glad och supertaggad var han med. Redan i bilen på väg hem började han prata om att vi borde skaffa kartställ. Jag hade under tiden laddat för att kunna åka på söndagen och gjort mig besväret att luska fram kartställ att låna till söndagens publiktävling.

Så här trött är man kl 21 en lördag kväll när man har varit på skidorientering hela dagen!

Söndag lovade varmare väder så när vi klev upp vid den angenäma klockslaget 6.00 för att upptäcka att det var -22 (tävlingsgränsen går vid -17) så var det föga tilltalande. Med muntra tillrop hälsade jag i alla fall Johan välkommen till hans nya liv som innebär att helgsovmorgnar är ett minne blott!

Men vi begav oss åter till Ormberget där Johan nu idag skulle hjälpa till med tekniken. Han skulle vara förvarning. Modern teknik i all ära men det är inte alls ovanligt att i orienteringens underbara värld använda sig av de gamla klassiska metoderna. En förvarning är alltså en person ute vid någon av kontrollerna på slutet av banan och som sitter och läser av nummerlapparna på löparna som passerar och rapporterar detta över radio till målet. Denna spännande uppgift ägnade sig Johan åt under dagens SM-stafett. Eller försökte ägna sig åt.. Batterier gillar som bekant inte kyla och efter ett tag slutade Johans radio att fungera och det blev klassisk överraskning istället vilka lag som först dök upp vid den grymma sista kontrollen uppe på kullen.

Tidigare att Johan fått beskedet att han inte skulle behöva jobba och därmed anmält sig till Öppen bana även denna dag, men då publiktävlingen startade först efter målgång av SM-stafetten så kunde han åka i alla fall. Idag var det den lite kortare medeldistansen så stärkt av att han tog sig runt igår så anmälde sig Johan i Ö2. Även jag valde den klassen då den bara var en kilometer längre men skulle ha "roligare" skidåkning. Själv var jag ju "befriad" från arbete idag men hjälpte ändå till att packa upp Markan igen och stod senare och assisterade vid växelfållan.

Familjestriden var ett faktum!

Även Johan hade lyckats rusta sig med ett lånat kartställ så nu var vi redo att åka precis som proffsen..! Eller kanske inte.. Jag gav mig av ut i skogen före Johan så vid varje ljud bakifrån trodde jag givetvis att det var Johan som kört ikapp mig - men så var inte fallet. För frågan var vilken förmåga som skulle bli avgörande: Johans snabbare skidåkning eller min skarpare orienteringsförmåga?

Supertaggad (fast lätt frusen) jag redo för att skida ut i skogen!

Nu är då skidorientering något annorlunda än vanlig orientering, man skidar nämligen på spårsystem av olika bra kvalitet. Desto tjockare linje, desto bättre spår (i det här fallet de ordinarie motionsspåren), streckad linje = smalt skoterspår. Det är förstås tillåtet att gena tvärs över om man känner för det, men då vet man ju inte riktigt alls hur bra snön håller så frågan är om man tjänar på det.

De här fiffiga kartställen som man kör med gör att man kan snurra på sin karta för att passa in den allteftersom man svänger in på nya spår. Mycket praktisk sak även om det var lite läskigt i början då den helt skymde sikten av ens skidspetsar, fast jag har ju viss vana vid döda vinklar men ändå..

Banan som både jag och Johan åkte.

Nåväl, jag startstämplade mig och skidade glatt iväg mot elljusspåret och min första kontroll, rustad med självförtroende så genade jag tämligen omedelbart när jag skulle in på ett mindre spår - fast det var ju andra åkare som redan kört där så det var knappast oprövad snö. Glad i hågen över hur lätt det gick så gled jag upp och tog den första kontrollen (det här skulle visa sig vara min bästa delsträcka, jag inte bara slog Johan på sträckan utan också en annan löpare).

Fast så bra kan det aldrig gå att det inte omedelbart kan gå sämre.. efter en ograciös vändning (jag vet, jag kan egentligen göra lappkast men det var massor med år sedan och jag tordes inte pröva det igen på en smal sluttande skoterstig) så skulle jag bara glida ner för den lilla höjden och styra till vänster där spårsystemet delade sig. Skidorna åkte istället rakt fram och jag hamnade på ändan mitt emellan två stigar och försökte desperat trassla mig upp igen utan att fastna ännu mer bland de små träden.

Efter vad som kändes som en evighet (säkerligen en två minuter i alla fall) var jag åter uppe med ännu kallare fingrar än tidigare (överst på nuvarande shoppinglistan står ett par riktiga skidhandskar). Grymt förvånad att ingen Johan dykt upp och skrattat åt mig så tog jag in på mitt vänstra vägval och fortsatte mot den andra kontrollen, en sträcka som bestod enbart av olika skoterspår men jag hade inga problem att hålla koll på de olika korsningarna. Till trean fortsatte jag i mitt makliga motionstempo, såg till någon annan löpare då och då men fortfarande ingen Johan.

Sträckan 3-4 var den längsta på banan och jag fortsatte på mina små skoterstigar, en bit elljusspår på mitten och sen in i ett riktigt råttbo av skoterspår men jag höll huvudet kallt och gled utan problem in till kontrollen. Här hade jag märkt att med rätt glidteknik och de rätta förutsättningar (också lite beroende på hur väl man planerar sin kartläsning och gör sina vägval) så kan man faktiskt stämpla i stort sett i farten och inte ens behöva stanna vid kontrollen. Alla skidorienteringskontroller ligger alltså i direkt anslutning till ett spår.

Till femman fortsatte jag på min säkra orienteringslinje, vid det här laget förstod jag verkligen varför Johan varit så supertaggad igår kväll och pratat om att han äntligen hittat en mening med skidåkning (nu har jag visserligen lite positivare attityd till skidåkning än så), det här var verkligen hur kul som helst! Och så bra det gick! Jag kände mig superbäst! Tankarna vandrade iväg till minnena från de allra första orienteringstävlingarna.

Det fanns egentligen två tänkbara vägval till sjätte kontrollen men jag tyckte att det var självklart att köra på det som innebar min tidigare upptäckt, att bara kunna stämpla i farten och glida förbi och fortsätta framåt. Till sjuan hamnade jag mitt i ormbokorsningen av elljusspårsystemet på Ormberget, där kan det vara klurigt att åka även när man följer spårmarkeringar. Fast först hann jag med ett väldigt ograciöst fall mitt på elljusspåret, då jag åkte mot körriktningen var jag snäll nog att kliva ur spår för en motionär - bara för att ramla på näsan, halvt spetsa mig på skidorna och fick ena spännet till kartstället att gå upp. Men jag höll återigen huvudet kallt och kollade noga vilket spår jag skulle in på, här tänkte jag också till på hur jag skulle vidare till den åttonde kontrollen för att få ännu fin glidstämpling på min tjusigt spikraka väg till åttonde kontrollen.

Nu var självförtroendet på max! Mitt livs första skidorienteringsbana och jag har gjort det felfritt! Så naturligtvis fick jag hjärnsläpp på väg till nionde kontrollen, svängde fel i det täta spårsystemet intill skidstadion, var uppe vid fel kontroll, vände, läste in mig, tvekade, läste in mig igen och denna gång rätt och åkte rakt mot kontrollen. Här tycker jag att Johan hade det lite fuskigt, för precis där hade han ju varit förvarning så han visste ju precis hur kontrollerna låg! Okej, att jag borde haft koll men ändå.

Nu stundade då det riktiga mandomsprovet, den fruktansvärda kullen som sista kontrollen låg på, jag försökte saxa uppför på ett av ställena där andra löpare åkt men halkade snart tillbaka och fastnade ohjälpligt i en äkta Bambi-position med knäna nerkörda i snön. När jag insåg det omöjligt att få fäste igen så trasslade jag av mig skidorna och mer eller mindre kröp upp (vi pratar alltså typ 5-6 meter i stort sett rakt uppåt!). Väl uppe fick jag snabbt på mig skidorna igen och skidade de sista metrarna till sista kontrollen och bet ihop inför den sista utmaningen - att åka utför samma jävla kulle fast på andra sidan! Detta ville jag göra utan att ramla (vilket Johan gjorde igår), jag plogade järnet nedför och rundade i mitt tycke ganska fint in på det numera nästan helt nedplockade målområdet. Tydligen var det bara jag, en till Renen-tjej och Johan som var kvar ute i skogen.

Trots min tokbom på slutet och min ograciösa klättring och überförsiktiga utförsåkning så hade Johan inte kommit före mig. Möjligheten fanns ju alltid att han någonstans åkt om i ett snabbare vägval. Nu var jag visserligen rätt så säker på att alla mina vägval (utom bommen till nian) var de bästa men man kan aldrig så noga veta... Strax efter mig kom Renen-tjejen och nu återstod bara Johan. Efter ytterligare dryga 10 minuter signalerade gubben som stod redo att riva sista kontrollen att Johan var på väg ut ur skogen och något graciösare än jag så tog sig Johan upp på slutkullen (tydligen var det snäppet enklare på sidan av den). Men nerför backen så satte han sig liksom igår på rumpan igen för att bromsa sin hastighet. Snabbt upp på benen och fick faktiskt en bättre spurttid än mig - trots att han var omkull! Nu vet jag visserligen att Johan är en stark spurtare (till skillnad från mig), men det där var ju helt absurt!

Familjekampen då? Jag var snabbare än Johan på sex delsträckor, han slog mig på fem. Men totalt krossade jag! Vi var visserligen utan tvekan de två sämsta i Öppen 2, men jag var hela 13,47 minuter snabbare än Johan på vår 3,5 km långa bana. Fast orientering är ju aldrig samma längd som fågelvägen, vi svänger och har oss och transporterar oss alltid en längre sträcka. I verkligheten hade jag (som åkte med gps-klockan) åkt 5,5 km. Johan däremot (som är glad att han inte hade gps-klockan som kan skvallra om exakt hur illa han åkte) uppskattar ändå sin skidlängd till ca 9 km.. alltså något mer än nödvändigt. Men som han själv beskrev det, han var på sightseeing i skogen!

Någon som faktiskt vill se mina vägval utmatade ur gps-klockan och upp på kartan? Hade det inte varit för tokbommen på slutet så kanske de skulle återfinnas här men nääää!!!! Vill ni veta exakt hur jag åkt så får ni komma och hälsa på och kika i min kartpärm!

Det här rundar då av en väldigt intensiv vecka. Men den här helgen har trots frusna tår och fingrar, faktumet att vi gått och lagt oss vid 21-snåret både fredag och lördag, stigit upp tidigt två dagar i rad, fått i oss hysteriskt mycket frisk (och kall) luft. Det har helt enkelt varit tokroligt! Vi har umgåtts med våra nya mycket trevliga klubbkamrater och vi har testat något helt nytt och både jag och Johan vet att vi vill åka skidorientering igen! Så inför sommarträningen behöver vi nu rullskidor och inför vintern behöver vi kartställ. Presenttips! *Hint! Hint!*

På biläventyr i Luleå..

Den här veckan blev omtumlande bilmässigt för vår del. I måndags när vi skulle iväg till Piteå så inträffade det som inte riktigt fick hända, bromsarna på bilen i det närmaste rasade ihop.. Vi hade alltså en bil som verkligen inte gick att köra. Efter att ha fått tag i en billig hyrbil så genomförde vi ändå ärendet och fick mödosamt med många missljud hem vårt stackars bilvrak.

Efter att Johan krånglat in den i garaget så blev den mest stående där. Han tog sig till jobbet först med spark (sedan fick kommunen gruspanik och förstörde allt sparkföre) och resten av veckan var apostlahästarna som gällde (fast han tog faktiskt bussen hem på morgnarna). På torsdagen fick han slutligen tid/ork att titta under bilen exakt hur illa eländet var och ja.. det var det. Med en månad kvar till en besiktning bilen aldrig kommer gå igenom och att det skulle krävas omfattande reparationer fick oss att fundera en extra gång.

Johan satte sig vid datorn och googlade och räknade lite på vad vi kunde ha råd med, han klurade och hade sig. Jag istället skrapade de två trisslotter som ersatt de förra trisslotterna och konstaterade att 180 kr i vinst är en bra bit bort till en ny bil. Samt då lagade min cykel så det skulle finnas åtminstone ett fungerande fordon i hushållet.

När fredag morgon kom var det svinkallt och typiskt cykelovänligt. Så jag tog bussen till träning och efteråt mötte Johan upp för att genomföra de nödvändigaste stadsärendena med mig. Men på hemvägen hade han en plan så vi promenerade från centrum ner till Bilkompaniet och där fanns tydligen bilen som Johan spanat på.

Jag granskade vidundret med mina kritiska ögon för att inte låta mig dras med i Johans entusiasm (han mer eller mindre knuffade in mig bakom ratten för att provsitta) och vi tog ut bilen på en provrunda.

Vad är det de säger, små beslut velar man över i all evighet och stora beslut fattar man snabbt?

Hur som, vi körde hem från bilhandlaren i vår sprillans nya begagnade SAAB.

Nu ska jag inom en månad göra mig av med ett okörbart åbäke på billigaste bästa vis.

Kvällen fortsatte sedan med att vi körde och köpte en bakluckematta till nya bilen (den beige inredningen verkligen skrek "jag kommer bli smutsig!!!") samt hämtade hem hyllsystemet till sovrummet som jag beställde för över en månad sedan men inte hört något av. Efter bilen kändes det som en billig affär.. Jag skickade också mms:et som Johan redan har nominerat i kategorin årets bästa (notera att vi bara befinner oss i mars månad) till Erik. Det löd väldigt enkelt: "Nöjd nu?" och så en bild på Johan och bilen. Brorsan ringde omedelbart upp och gratulerade och välkomnade oss till vuxenvärlden nu när vi för första gången köpt oss en bil. Han har länge tyckt att vi borde göra oss av med det gamla åbäket.

MMS-bilden!

Könsroller i hemmet.

Att leva i en heterorelation kan utan tvekan leda en rakt in i könsrollernas fälla. Det sker också gärna smygande så man inte riktigt märker det. Jag är en tämligen kapabel kvinna som inte tvekar att ta i rejält och smutsa ner mig. Redan som liten var jag pappas stolta lilla hjälpreda i mina röda snickarbyxor och stod bredvid när det ena med det sjunde skulle fixas. Nu var visserligen inte pappa superfixaren men en hel del saker byggde han ändå ihop.

Som ensamboende i 10 år så lärde jag mig också att klara mig själv, jag har monterat en bokhylla med hjälp av andra möbler för att få det rakt, jag har ignorerat IKEAs illustrerade instruktioner som säger att man ska vara två när man bygger just den möbeln, jag har rest en rumsavdelare själv med hjälp av ett träsvärd.

Och jag har fixat med cyklar.

En sån typisk pappasak som man aldrig behövde göra som liten (eller tonåring heller för den delen), cyklar fixade pappa helt enkelt. Men det höll ju inte, jag lagade min första egna punktering utanför Porsögården (och fick nästan omedelbart åka och köpa en ny cykelslang då monteringen orsakade åtskilliga nya hål). Jag har skruvat och jag har pillat.

Sedan blev jag sambo.. och nu fanns Johan.. som var rätt så duktig på att pilla och skruva med saker han med. På något vis började saker skifta över. När vi först fick bilen så var jag ändå med vid varje trixande i verkstan men efter ett tag så har det blivit något Johan pysslar med mestadels själv, får han inte med sig sin väninnan Marcus så rycker jag in utifall det behövs extra händer.

Cyklarna likaså, Johan som har en gammal tidningsbudscykel har god vana att meka cykel och började nu ansvara även för min. Sedan har jag också prövat kapitalistvägen. Som i höstas när mina cykellampor var trasiga, en dryg punka på bakdäcket.. Orka! Jag våldade in cykeln i bilen och dumpade den hos cykelverkstan istället.

Dessvärre fick jag omedelbart en ny punka men orkade inte riktigt bry mig då och det var ändå halt och eländigt så jag cyklade i alla fall inte. När det bara tar 15 minuter att gå till jobbet så saknar man inte cykeln nämnvärt egentligen. Jag misstänkte dock att den nya punkan hade att göra med att de inte bytt ytterdäcket och skiten som orsakat den första punkan satt kvar där i.

Så ikväll släpade jag upp cykeln i lägenheten och började skruva isär. Johan roade sig med att Luhrbasta medan jag lagade min första punka på över 10 år (nu har jag inte bara blivit ompysslad, jag får faktiskt väldigt sällan punktering). Försiktigt kände jag med fingrarna på insidan av däcket och mycket riktigt, på ett ställe var det också vasst och efter lite pill så fick jag loss boven i dramat - en tre millimeter lång glasbit satt fastkilad i gummit och hade mycket effektivt skurit sönder den nya innerslangen.

Sedan skulle det visa sig att det fanns ytterligare några småhål och en pyspunka, jag kan inte helt utesluta att jag orsakat minst ett av de hålen i samband med av- eller påmontering av däck.. Bakdäcket är helt enkelt himla drygt att ha att göra med. Nåväl, fem klisterlappar och 3,5 timmar senare och båda däcken är nu luftfyllda (och behåller luft!) samt att dubbdäcken är på!

Då bilen i nuläget är i allra högsta grad stillastående så skadar det inte att ha en fungerande cykel igen!

Skidåkning!

Den senaste veckan har det varit riktigt härliga vårvinterdagar, soligt och precis så där lagom kallt. I lördags blev det därför en skidutflykt med några Luhrar, vi begav oss ut på vattnet och skidade bort till Sinksundet där vi hittade en översnöad brygga att fika på i solen innan vi begav oss hemåt igen.

Så här cool är man på skidtur!

Fin orörd snö (förutom där vi dragit fram).

Fikarast i snön!

Johan och jag har sedan tagit oss ut två gånger till nu i veckan och följt isen åt olika håll. Det kanske inte direkt blir ett superintensivt träningspass men med trasig bil och soligt väder så lockar skidorna faktiskt mer än en tur till gymmet. För att inte tala om att man utsätter sig för sån där läskig frisk luft med!

Johan har spurtat iväg mot NollKelvinbron!

Att leva i harmoni med varandra...

Jag tror stenhårt på att kommunikation är a och o i en relation, alla har vi med oss olika värderingar ut i vuxenlivet så man kan inte utgå ifrån att andra människor gör saker på det "rätta" viset. Så när kvinnor (ja, det är oftast kvinnor) bitchar sig över sin partners oförmåga att göra saker ordentligt så är det oftast just en miss i kommunikation.

Som så många andra så är jag en öppen och förstående människa som anser att det finns bara två sätt att göra saker på: mitt sätt och fel sätt! Johan är en modern man så han rättar sig i stor utsträckning efter det, oftast med ett litet halvt missnöjt mummel när jag med långdragna haranger motiverat varför mitt sätt är det rätta och han inser att så är faktiskt fallet. Jag förstår honom, det är grymt störande med människor som har rätt hela tiden. Vilket antagligen förklarar den enormt mogna skadeglädje Johan visar upp de få gånger han har rätt..

Jag vet, vi är inte riktigt friska men vi tycks fungera ihop så bara att le och vara glad.

I alla fall, vi (jag) har således kommit överens om att för att inte stöka ner det mer än nödvändigt i vår överbelamrade lägenhet så finns det vissa regler att rätta sig efter, bland annat:

• Skor hör hemma i skohyllan, inte urklivna mitt på hallgolvet.
• Man rättar till hallmattan så den inte ligger i en hög mitt på golvet.
• Ytterkläder hängs upp i hallen, inte på köksstolarna.
• Johans jobbväskor ska förpassas in i klädkammaren (efter att matsäckslådor och tidningar packats upp) efter att man kommer hem från jobbet.
• Tallrikar och glas ska sköljas ur och ställas i diskhon om man inte diskar på en gång - inte spridas ut över hela bänken och låta matresterna torka in.
• Slasken ska tömmas och matrester förpassas till komposten.
• Kläder ska hängas upp eller läggas på stolen istället för att spridas ut över hela golvet.
• Köksbordet är inte allmän avlastningsplats.

Små saker i vardagen som gör att det ser mer ut som ett hem än ett slagfält. Av en slump var då förstås allt på listan sånt som Johan tenderar att glömma bort med mer eller mindre regelbundenhet vilket gör det till vårt mest återkommande samtalsämne och anledningen till att jag började slänga jackor nedför trappen.

Så i morse när jag klev upp var något väldigt.. annorlunda.. Att disken var borta var inte förvånande för det hade ju jag tagit hand om innan jag gick och la mig. Men Johans frukosttallrik stod i diskhon med vatten i sig. Det hängde inga kläder i köket. Hans jobbväskor stod i klädkammaren. Skorna var ställda åt sidan i hallen, mattan var i ordning. Det såg så ovanligt prydligt ut.

Jag gick således in i sovrummet till min sovande man, petade på honom och frågade:

"-Vem är du och var har du gjort av min man?"

Johan fnissade nöjt och bara log. Tills jag fortsatte..

"-Det här betyder alltså att jag kan förvänta mig den här ordningen varje dag!"

"-D'oh!"

Johan gick i den klassiska fällan att visar man att man kan göra något bra så förväntas man göra det igen.. Men det var ju så fint i morse! Jag vill ha så varje dag!

Fast det var i morse.. nu är det kväll och vi har bildelar på köksbordet..

Gubbfötter!

Alltså det här med ålder... som liten vill de allra flesta vara äldre (framför allt om man har storasyskon som får göra ALLT man själv inte får). I tonåren är det superviktigt att bli sedd som vuxen och få saker är så störande som när man ännu behandlas som ett barn. Jag vet, jag växte fysiskt ikapp och i det närmaste om min syster redan på högstadiet men blev fortsatt behandlad som liten i flera år till.

Och det är ju så olika med. Medierna gör ibland jämförelser med folk som är exakt lika gamla men utseendemässigt ser ut att vara bortåt 20 år från varandra i ålder. Jag fick tidigt något vuxet över mitt ansikte, detta ledde till att när jag började gå på Systembolaget så blev jag också bemött som vuxen, som om jag hörde hemma. Samtidigt som jag hade vänner som blev leggade för folköl på ICA en bra bit över 30 (det var innan de började med det där påfundet att legga alla).

Nu har jag märkt att många jämngamla med mig har börjat skaffa sig små rynkor här och var samtidigt som folk i allmänhet verkar ha svårt att placera mig åldersmässigt. Men jag har ju varit försiktig solen och försökt undvika tobak och nu kommer lönen för det. Sedan får man förstås tacka generna också för det finns ju de som har sina gråa hår..

Men även jag har börjat känna av ålderstecken och det är på fötterna! Jag håller på att få gubbfötter! Inte tantfötter utan såna där gubbfötter som morfar hade! Jag som slipar och smörjer och donar med mina fötter och har gjort så sedan jag var tonåring. Jag har gått på fotbehandlingar men det hjälper inte. Det är själva foten som förändrats, som om den börjat sjunka ihop. För så här det också, mina fötter åldras förstås asymmetriskt. Det är vänsterfoten som i mitt tycke ser för jävlig ut!

Samtidigt så har Johan börjat oja sig på allvar över sitt hår, häromdagen hittade jag honom i badrummet med en handspegel i en väldigt avancerad vinkel i ett desperat försök att på allvar studera hur illa det står till med hårtätheten. Mitt försök att vara omtänksam och prata om vikten av solskyddsfaktor på utsatta delar av kroppen fick ett MORR och en ond blick till svar.. Men det är mycket sol här uppe på sommaren och bara för att man springer orientering i skogen så är man inte automagiskt skyddad från solen!

Men det är väl nu det börjar.. vi blir gamla tillsammans..

Oups....

När jag var i Trondheim i september så köpte jag med mig mumsig Firkløver-choklad hem. Den har jag sedan ransonerat så där som man kan göra om man inte tror på förekomsten av chokladråttor i kylskåpet. Men si det kan man tydligen inte göra egentligen.. För idag upptäckte jag att chokladen passerade sitt bäst före-datum häromveckan.

Johan har generöst nog erbjudit sig att hjälpa till att äta upp chokladen, men det här rimmar ju illa med att vi ska vara sockerfria fram till påsk. Bekymmer bekymmer..