Att leva i en heterorelation kan utan tvekan leda en rakt in i könsrollernas fälla. Det sker också gärna smygande så man inte riktigt märker det. Jag är en tämligen kapabel kvinna som inte tvekar att ta i rejält och smutsa ner mig. Redan som liten var jag pappas stolta lilla hjälpreda i mina röda snickarbyxor och stod bredvid när det ena med det sjunde skulle fixas. Nu var visserligen inte pappa superfixaren men en hel del saker byggde han ändå ihop.
Som ensamboende i 10 år så lärde jag mig också att klara mig själv, jag har monterat en bokhylla med hjälp av andra möbler för att få det rakt, jag har ignorerat IKEAs illustrerade instruktioner som säger att man ska vara två när man bygger just den möbeln, jag har rest en rumsavdelare själv med hjälp av ett träsvärd.
Och jag har fixat med cyklar.
En sån typisk pappasak som man aldrig behövde göra som liten (eller tonåring heller för den delen), cyklar fixade pappa helt enkelt. Men det höll ju inte, jag lagade min första egna punktering utanför Porsögården (och fick nästan omedelbart åka och köpa en ny cykelslang då monteringen orsakade åtskilliga nya hål). Jag har skruvat och jag har pillat.
Sedan blev jag sambo.. och nu fanns Johan.. som var rätt så duktig på att pilla och skruva med saker han med. På något vis började saker skifta över. När vi först fick bilen så var jag ändå med vid varje trixande i verkstan men efter ett tag så har det blivit något Johan pysslar med mestadels själv, får han inte med sig sin väninnan Marcus så rycker jag in utifall det behövs extra händer.
Cyklarna likaså, Johan som har en gammal tidningsbudscykel har god vana att meka cykel och började nu ansvara även för min. Sedan har jag också prövat kapitalistvägen. Som i höstas när mina cykellampor var trasiga, en dryg punka på bakdäcket.. Orka! Jag våldade in cykeln i bilen och dumpade den hos cykelverkstan istället.
Dessvärre fick jag omedelbart en ny punka men orkade inte riktigt bry mig då och det var ändå halt och eländigt så jag cyklade i alla fall inte. När det bara tar 15 minuter att gå till jobbet så saknar man inte cykeln nämnvärt egentligen. Jag misstänkte dock att den nya punkan hade att göra med att de inte bytt ytterdäcket och skiten som orsakat den första punkan satt kvar där i.
Så ikväll släpade jag upp cykeln i lägenheten och började skruva isär. Johan roade sig med att Luhrbasta medan jag lagade min första punka på över 10 år (nu har jag inte bara blivit ompysslad, jag får faktiskt väldigt sällan punktering). Försiktigt kände jag med fingrarna på insidan av däcket och mycket riktigt, på ett ställe var det också vasst och efter lite pill så fick jag loss boven i dramat - en tre millimeter lång glasbit satt fastkilad i gummit och hade mycket effektivt skurit sönder den nya innerslangen.
Sedan skulle det visa sig att det fanns ytterligare några småhål och en pyspunka, jag kan inte helt utesluta att jag orsakat minst ett av de hålen i samband med av- eller påmontering av däck.. Bakdäcket är helt enkelt himla drygt att ha att göra med. Nåväl, fem klisterlappar och 3,5 timmar senare och båda däcken är nu luftfyllda (och behåller luft!) samt att dubbdäcken är på!
Då bilen i nuläget är i allra högsta grad stillastående så skadar det inte att ha en fungerande cykel igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar