Nu är alltså treårsstrecket passerat.

Det har nu gått över tre år sedan vi trodde att hantverkarna lämnade över ett färdigt kök till målaren och målaren lämnade över ett stökigt men färdigt kök åt oss. Jag bokade en renoveringsstädning för att få det ordentligt gjort och vi gick vidare till att prova ut nya köksmöbler. I måndags var det så tre år sedan vi besökte Mio och provade hur bordet jag sett ut på nätet kändes. Vi testade med andra stolar än de hade till det. Sedan la jag en beställning på vårt nya köksmöblemang. Hur fint det blev? Tja, här är bilden från treårsdagen av utprovningen av de nya möblerna:

Alltjämt står kartonger där ute i boden ouppackade. Jag hoppas vi fick rätt saker. Det har vi inte ens kontrollerat än. Vi har aldrig suttit vid bordet mer än den gången för tre år sedan i affären.

Jag gjorde också min regelbundna kontroll om bilderna som vi upprepade gånger har bett om att få bort är nedplockade från sociala medier. De försvann slutligen från Instagram i höstas men på Facebook smilas det alltjämt upp sig för kameran. Det är verkligen ingen som vill ge mig presenten att få den bilden nedplockad. På Instagram hittar jag istället följande kommentar och rena rama lögn från ett nytt inlägg, nej, allt han tar i blir inte till guld. Hos oss blev det sot och fuskbygge och en total vägran att ta ansvar för det. Jag kommenterar dock inte längre. Problemlösningen har nämligen hanterats genom att blocka mig men han har inte koll på mina andra konton på sociala medier. Så jag ser fortfarande allting. Jag vet. Jag kan enkelt kontrollera vad som publiceras.

Det här är en tuff tid på året. Det brukade vara en tid då jag fokuserade på trevliga saker och familjen men det mörka som har drabbat oss överskuggas hela tiden. Kommer vi någonsin få sitta och äta mat i ett kök vi trivs i vid våra nya möbler?

Det var första terminen det.

Mina försök att studera igen har kantats av stora utmaningar. Inte akademiskt ty jag är bra på det akademiska. Men det att livet alltjämt är kaos och stök som stjäl både tid och energi ifrån mig. Igår möttes vi av beskedet att 43% hade blivit underkända på essän som var slutuppgift på den första kursen på bibliotekarieprogrammet. Därmed också ännu inte godkända på första kursen.

Först idag skulle vi få veta hur just den egna essän klarat sig.

Jag hade en tuff höst som spillde över både jul och nyår. Mycket sjukdomar i familjen och på det ångest för det kaos som tyvärr har blivit vardag i vårt liv. Mina förutsättningar för att plugga var usla. Det har varit flera dagar jag knappt orkat ur sängen för att jag varit utmattad över den misär som har blivit mitt liv. Främst orsakat av andra som om och om och om igen visar att de inte bryr sig om hur vi mår och framför allt inte klarar av att respektera oss överhuvudtaget.

Men jag hade en bra idé till en essä. Det hjälpte mig fortfarande inte att komma igång. Det blev panik in i det sista. Ett letande efter artiklar, skrivande, korrigerande, kontrollräkna källor, justera. Det mesta avverkat under de sista 48 timmarna innan inlämning. Med mindre än 10 timmar till godo lämnade jag så in. Planen var att kontrolläsa en sista gång efter att ha sovit och eventuellt skicka in den på nytt. Den natten blev det näsblodekaos här hemma och minimalt med sömn. Det blev ingen mera korrekturläsning. Det fick bära eller brista istället. 

Beskedet igår på kursutvärderingen att 43% var underkända. Liksom, aouch! Jag visste hur tidigt de flesta lämnat in, hur länge de arbetat ordentligt med sina essäer och inte panikskrivit på rekordkort tid som jag.

I morse publicerades omdömena på Canvas och vi började i Discord-gruppen vilt diskutera och jämföra och försöka tolka. Snart gick det upp för mig att min essä, min panikskrivna essä, verkligen var godkänd. Glädje blandat med sorg. Det här kunde jag leverera under tidspress och panik. Vad skulle jag då inte kunna prestera om jag inte dränerades på energi och glädje hela tiden?

Jag känner hur författardrömmen dör bit för bit hela tiden. Att börja studera igen bekräftar ändå just det, att jag KAN skriva, jag HAR förmågan. Men livet tar hela tiden ifrån mig det jag behöver för att kunna göra det på riktigt.

Glädje blandat med sorg.

Årskrönika?

Jag skrev faktiskt sådana några år. Den sista är skriven 2016 när vi såg fram emot ett magiskt 2017. 2017 var året bloggen nog dog första gången. Jag skrev två inlägg på hela året. I januari. Ingenting när Alices föddes, ingenting om flytten, ingenting om vårt nya liv i söder och ingenting om vår första jul som en familj på fyra. 2017 var visserligen magiskt så till vida att vi fick Alice men det var överlag också då vårt liv blev jobbigt och motgångarna började staplas på varandra och sedan dess har det aldrig slutat. Vi har  befunnit oss i konstant strid sedan dess. Motståndaren har bytts ut men vi är alltid i strid.

Så skriva en årskrönika och sammanfatta 2022? Nej, tack. Blicka framåt mot 2023 med nya drömmar och mål? Nej, fy fan! Det har jag också gjort. Blickat framåt, sagt att nästa år vänder det. Men det är slut med det nu. Jag vågar inte tro på att livet vänder längre. För de senaste vändningarna har alla varit till det sämre. Vi tror hela tiden att vi befinner oss på någon slags botten men det dyker alltid upp nya nivåer.

Vad jag vill få ut av vårt liv nästa år är att äntligen, efter många långa år få tillbaka makten och kontrollen över det. Jag vill bestämma över vårt liv. Inte som idag när andra bestämmer. När andra sitter på makten. Jag googlar och kollar runt. Upptäckter alltmer att ungefär vilken kommun som helst i Sverige erbjuder ett bättre utbud för barnfamiljer än Vimmerby. Vi har kollat på andra ställen att bo i två års tid nu, både seriöst och halvseriöst. Vi har till exempel upptäckt att små, små kommuner i Norrlands inland har fullt utvecklade kulturskolor och flertalet orkestrar. Kommuner vi trott endast bryr sig om jakt, fiske och skoteråkning är rena kulturella meckan jämfört med Vimmerby. Men kommunernas utbud är förstås bara en del av drömmen. Vad vi framför allt behöver är ett hem som vi kan styra över. Ett hem vi kan trivas i. Ett hem med NOLL renoveringsbehov. Vi är utmattade av att leva år ut och år in i limbo, att kasta bort barnens uppväxt på att ha det så här.

Här skrivs inga årskrönikor och här ges inga nyårslöften. Snarare finns det en liten, ynklig desperat önskan om att det väntar en bättre framtid för oss där ute någonstans. Att det någonstans finns en plats där drömmar kan frodas och inte bara dör. Kanske.

Kan inte någon bara ordna den här julklappen till mig?

I 2,5 år har jag försökt få bort bilderna som hantverkarna publicerade på sina sociala medier utan vårt samtycke. Det räckte inte ens när det uppstod en öppen diskussion på Instagram under vilken vår "köksexpert" erkände att ett avtal hade brutits för att inlägget skulle tas bort. Länge låg kommentarerna där som ett öppet erkännande att han faktiskt agerat fel. Istället blev jag trakasserad över messenger där han försökte pressa mig att dra tillbaka en dålig recension. Sedan dess finns recensionsfunktionen inte kvar på hans sida, han tog bort det helt. Slutligen blockerade han mig på alla sociala medier och därmed försvann kommentarerna. Men bilderna då? Jodå, bilderna från VÅRT PRIVATA HEM som vi INTE HAR SAMTYCKT TILL och upprepade gånger BETT ATT FÅ BORTTAGNA. Ja, de ligger alltjämt kvar. Han kanske tror att jag inte kan se det längre i och med att jag är blockad. Snälla någon, jag är betydligt mer kunnig kring IT-teknik och sociala medier för att kunna kringgå det. Så jag vet att bilderna alltjämt ligger där. Mot vår vilja.

INGEN ANNAN ÄN JAG har heller försökt få bort dem. Det har varit min ensamma strid. Johans släktingar som alla ställde sig på hantverkarnas sida i detta har totalt struntat i detta. De som skulle föreställas vara på min sida i renoveringen? Nej, inte en enda förutom jag har slagits för att få bort bilderna fast flera håller med om att de inte borde ligga kvar. Detta har bidragit till den bild hantverkarna har haft av hela situationen. Att det är JAG som är en galen och rabiat kärring, att det är på grund av MIG som renoveringen gick åt helvete för JAG har ställt orimliga krav. Att vi tog in en extern besiktningsman som bekräftade alla grova fel vi upptäckt och dessutom hittade ännu fler har helt ignorerats. Det är istället JAG som blivit ensam skurk i detta. Den hatade, den utstötte. Detta bekräftas också av den absurda arrogans som pågår i att FORTSÄTTA insistera på att bilder ska ligga kvar på sociala medier över ett projekt som kunden är så grymt missnöjd med.

Det var vad vi fick för att följa en rekommendation. För att lita på någon vi trodde brydde sig om oss.

2,5 år sedan jag upptäckte dem och försökte få bort dem och alltjämt ligger de kvar. Ingen har hjälpt mig att ligga på för att de ska tas bort. Istället har folk drivit på alla andra möjliga saker. Jag har tvingats släppa in klåpare i mitt hem om och om igen för att åtgärda fel i ett kök som är bortom räddning. Jag har ignorerats om och om igen. Min åsikt och mina krav har bara körts över. Det här är fjärde julen utan ett riktigt kök, Alice sjätte jul i livet så hon minns inte ens hur det var att sitta till bords i ett kök och äta julmat. Kan ingen bara ge mig julklappen att få bort de förbannade bilderna någon gång?!?!??!?

Blodsband och maktord.

Det dök upp i DN häromdagen. En artikel som träffade väl nära inpå. För jag har gjort allt detta redan. Jag har tagit "paus" från familjemedlemmar. Jag har gett nya chanser. Jag har gjort detta så många gångar att jag faktiskt är osäker på hur många det är. För stigmat, hur man blir ifrågasatt när man "väljer" bort någon man har blodsband med. Det är helt galet egentligen vad man förväntas tåla bara för att man råkar vara släkt med någon. Medan om en annan person som man helt saknar släktband med hade gjort samma sak, ja då hade alla förstått att man valt att avsluta den relationen och bryta kontakten direkt utan återvändo.

Artikeln är läsvärd. Många är dåliga på att vårda släktrelationer. Man tar dem för givna. Man blir förvånad om någon bryter kontakten och förstår ingenting. Fastän man egentligen borde förstått det för länge sedan. Jag har försökt. Så många gånger har jag försökt. Jag har aldrig varit ute efter att älta allting från min uppväxt (just älta är ett sådant där maktord som är populärt i min släkt, man "ältar" något så fort man bara inte trycker ner det obehagliga och blundar för det). Vad jag velat göra är bryta onda cirklar. Men för att det ska vara möjligt så måste personer vara villiga att förstå att det finns ett ont beteendemönster. Att det inte handlar om en oförrätt från barndomen utan något man fortsätter göra år ut och år in. Dock var det ingen annan än jag som var villig att lyfta detta. Antagligen för att jag är den som hela tiden blir negativt särbehandlad och därmed den enda som far illa av den onda cirkeln. Fast egentligen är det fortfarande inte begripligt. För det betyder att andra aktivt struntar i hur jag mår av detta. Att trots att jag lyfter det och att jag mår dåligt av det så är det ändå ointressant att diskutera och att försöka bryta och förändra!

Jag har delat ut otroligt många chanser. Men någonstans måste man få säga stopp och säga ifrån. Jag har ställt raka frågor men jag blir lämnad utan svar. Istället blir jag ignorerad. Ut ur det här finns bara två vägar att välja på. Den ena är att låta människor få finnas kvar i mitt liv trots att de inte bryr sig om hur jag mår, trots att de kör över mig om och om igen men jag ska bara acceptera det - för vi är släkt. Den andra vägen är att en gång för alla säga att nog får vara nog. Eftersom det helt saknas intresse och vilja för att bemöta det som leder till en fruktansvärt dysfunktionell relation så är det helt enkelt bättre för mig att inte ha någon relation alls.

Jag har en egen liten familj att ta hand om. Jag vill inte att barnen ska växa upp där dysfunktionalitet är normaliserat. Jag vill ge dem bättre än så. Så hur förklarar jag när barnen ställer frågor? Jag säger mer eller mindre som det är. Att vi har släktingar som gärna vill träffa dem (vilket är sant) men att det inte går för att de inte respekterar oss och inte bryr sig om våra känslor och hur vi mår och inte vill/orkar behandla oss bra (vilket också är sant). För grymt för två små barn att höra? Ja, jag vet. Men det har delvis blivit lättare för Johans släktingar minns de knappt längre. Särskilt Alice, den tid som har förflutit utgör nu så pass stor del av hennes liv.

Men skammandet som kommer tillbaka. Vi "berövar" barnen deras släktingar. Det blev tidigt tydligt att det var den brinnande punkten. De är många, släktingar som behandlat oss som skit, ignorerat oss när vi bett om svar och förklaringar. Men i nästa mening kommer kraven. Kraven på att få träffa barnen. Det självklara att de visst ska få vara med och fira barnens födelsedagar och så. Förväntningen att vi ska lägga allting åt sidan bara så de kan få leka perfekta mor- och farföräldrar för en dag.

Ständigt detta skammande, ständigt dessa krav. "Men ni är ju faktiskt släkt." Blod är INTE tjockare än vatten. Ett släktband är inte ett frikort från respekt och omtanke. Ett släktband tryggar inte en livslång relation. Alla relationer måste man arbeta med. Men om bara en person är intresserad av att arbeta med den. Då har den personen också sin fulla rätt att bara lägga ner och verkligen säga: "Skit i det då!" Någon gång får nog vara nog.

Det borde ha varit ett 40-årskalas idag.

Det har varit en tung höst på flera plan. Vårt liv är fortfarande vad det har varit de senaste åren (och där finns det mycket utrymme för förbättring) men dessutom fylls hösten på av tunga minnen. I augusti var det 15 år sedan Axel dog. Sedan är det suicidpreventiva dagen i september och idag, 1 november, är det Axels födelsedag. En ung man som inte ens fick fylla 25 år borde i själva verket idag ha varit en 40-årig karl på väg mot gubblivet.

Men så blev det inte.

Jag försökte ta bussen till Norrfjärden vid allhelgona då. För 15 år sedan. Det gick givetvis inga bussar, hallå, det var en helgdag ju! Jag var inte helt sugen på att gå från E4:an mitt i vintern. Några veckor senare gjorde jag istället resan. När det var december och ännu mera snö och ännu mera kallt. Jag köpte en tidning i kiosken vid busstationen. Det var så jag upptäckte Japanska bildpuzzel, en tidning som jag förblev trogen enda tills den las ner häromåret och jag efterskänkte min resterande prenumerationskostnad till bröstcancerförbundet. Hon som startade tidningen förlorade kampen till bröstcancer men hennes son försökte under flera år fortsätta driva tidningen tills det inte gick längre.

Allt hänger ihop.

Jag klev av bussen vid kyrkogården och letade mig fram till graven. Jag var inte helt säker på var den låg men lokaliserade den faktiskt nästan direkt. Jag hade en känsla vart jag skulle gå. Det var första gången jag stod vid Axels grav och pratade. Det blev inte så länge dock. Det var svinkallt så jag tog nästa buss hem igen. Men jag var där i alla fall. Till slut.

Jag hittade en extra gravlykta i garderoben. Jag behöver bara två till släktens gravar här men den tredje var så fin. Jag placerade ut den i trädgården istället. Som en särskilt tanke till de vars gravar är för långt borta för att besöka.

Det är väldigt mörkt här just nu, särskilt om kvällar och nätter. Dimman ligger tät både dag som natt. Men en liten ensam lykta får lysa upp i vår trädgård.

Ett "nytt" kök som faller isär.

Några tankar om hur man åberopar garantin från en hantverkare som har blockat en på sociala medier, inte svarar på mail, inte svarar i telefon, inte svarar på sms och inte hämtar ut rekommenderade brev?

Ja, det är alltjämt samma hantverkare som fortfarande vägrar att ta ner bilder från vårt kök på sociala medier trots att vi bett om det upprepade gånger. Det är alltjämt samma hantverkare som gjorde ett rejält fuskjobb hos oss (vilket onekligen är en bidragande orsak till att vi senaste månaden upptäckt en fuktskadad panel och nu har en låda gått sönder, allt detta som ska ingå i den påstådda garantin - som vi förvisso saknar startdatum för då vi inte har fått det datumet trots att vi uttryckligen har efterfrågat det).

Denna "professionella" köksexpert som direkt gick under jorden när vi hade "fräckheten" att reklamera hans fuskjobb och sedan har dess har brutit muntliga avtal och återkommande gjort sig okontaktbar och vägrat ta ansvar för det otroligt illa genomförda arbetet hos oss.

Det här är en av anledningarna till att jag hatar det nya köket. För varje gång jag försöker mig på att använda det så upptäcker jag något nytt som det har fuskats med, något nytt som bara hållit ihop på håret och nu går sönder. Det är otroligt deprimerande.