Kan man bota en kaktus med ljusterapi?

Flera av mina krukväxter gillade inte flytten, både av de som flyttade från studentrummet och av de som reste från Sollentuna så har några gått hädan. Mitt största orosmoment är min stora kaktus, jag pratar alltså om den 2 meter höga High Chaparal-kaktusen som jag fick som tonåring. å var den inte så stor men när jag sedan flyttade till Luleå så tog jag bara med den mindre av kaktusarna och den trivdes bra i studentrummet och genererade många skott.

Men studentrummet var varmt och ljust! Även om vintern var lite kall så fullkomligt flödade ljus och värme sommarmånaderna. Den kaktusen gav upp efter ett halvår i mitt nya sovrum som inte riktigt erbjuder samma förutsättningar.

Den stora kaktusen stannade som sagt vad kvar i Sollentuna där mamma skötte om den, den fick även flytta till husets solsida och sköt då i höjden rejält. Den har vält några gånger och flyttade till slut tillbaka till skuggsidan igen då den helt enkelt inte var säker nog att finnas i det rum som då och då beboddes av barn.

När jag så flyttade till lägenhet så hämtade jag upp massa saker från Sollentuna och kaktusen skulle förstås med, den är trots allt min! Den reste i ett gigantisk rör av kartong, inslagen i lite tidningar. Redan under flytten tog de längsta topparna lite skada, men inte så farligt, jag tänkte att den nog skulle återhämta sig. Jag skaffade ny och större kruka, jag planterade om, jag placerade den soligt i vardagsrummet, den får vatten och näring enligt ett strikt schema, den har planterats om ytterligare sedan dess. Några små skott har visat sig men överlag ser den verkligen inte glad ut!

Mitt senaste försök nu i vintermörkret är ljusterapi, jag har helt enkelt riktat en lampa rakt mot den. Får nog bli dax för lite mer drastiska åtgärder än så. Jag vill verkligen att den ska leva och må bra ju! Jag har inte haft husdjur att pyssla om under min uppväxt, krukväxter är vad jag hade att pyssla om. Det är mina längsta förhållanden! Jag tror jag får börja forska lite mer i kaktusvård så den återhämtar sig.

Hemmafixaren

Johan hade en plan inför den nya läsperioden, förutom att vi ska plugga, jobba och sånt, så var planen att vi varje kväll skulle plocka lite och således få lite mer ordning. Det är antagligen genomförbart med tanke på att jag inte längre kommer jobba kvällar.

Felet var att Johan inte räknade med hur snabbt jag skulle haka på planen, så när jag igår eftermiddag annonserade att jag avsåg montera de nya dvd-hyllorna (som varit stående i sina kartonger i hallen rätt så länge..) så blev han inte direkt superexalterad (han hade egentligen tänkt sig att vi kunde börja med plockandet från och med nästa vecka, men det är den här veckan jag har minsta att göra med skola och jobb ju!). Lägg sedan till att han sovit dåligt och varit allmänt seg hela dagen. Men men, när jag väl får en fix idé är jag svårstoppad så hyllmontering blev det.

Sedan så blev det inte bättre av att jag lyckades mäta lite fel på de första hålen så det blev inte bra alls. Så igårkväll var situationen att fyra långa hyllor och tre små stod huller om buller i vardagsrummet, fyra kartonger med dvd-filmer stod smått kaosartat, trötthet och irritation låg i luften (jag var mest sur på mig själv som lyckats mäta galet). Det såg helt enkelt värre ut än innan och vi hade fått känna på lite sambo-grinighet.

Men nu på eftermiddagen tog jag nya tag, jag satte Johan i arbete med maten och under tiden jobbade jag på med hyllorna enligt min nya plan (eller egentligen återanvände den gamla planen från hur jag hade gjort förra gången). Så totalt blev det bara tre onödiga hål i väggen (som inte syns) och de nya hyllorna är uppe med avsevärt mer förvaringsutrymme än vad som behövs. Så det finns rejält med utrymme för filmsamlingen att växa! Vilket är bra då Johans filmer inte har flyttat in än och jag är manisk impulsshoppare av film.

Men för att få plats med de nya hyllorna så fick jag plocka ner några tavlor så nästa ordningssteg får bli att organisera om foto-väggen. Ska pumpa Jenny på bilderna hon tog på mig och Johan efter äckliga-stinkande-fisk-festen så kanske vi kan få upp någon fin bild på oss båda. Det finns än så länge bara begränsat med bilder på oss båda och ingen är av sådan karaktär att jag vill förstora den och rama in den.

Så förutom att fotoväggen ser lite kapad ut så har vi tagit ett steg närmare ett organiserat vardagsrum och efter cola och ölkorv (tack mamma) så känns det riktigt bra.

Dagens nyhet!

Kolla in det!

För tillfället har vi dubbla morgontidningar, ett av Johans massa välkomsterbjudanden från Luleå kommun som jag hjälper honom använda var prova-på-prenumeration på både Norrbottens Kuriren och NSD. Vi började med Kuriren. Så i morse läste jag Kuriren och Johan DN. Först hittar jag den fina artikeln och sedan hittar Johan exakt samma i DN.

Så nu finns det ytterligare skäl till varför männen ska göra mer hushållsarbete! För det kvinnliga välmåendet! Säkerligen helt orelaterat.. men när jag kom hem från skola/jobb idag så hade Johan diskat undan från frukosten..

"Men jag är för klen!"

Johan har ju lite strul med sin rygg och jag tenderar att bli väldigt stel emellanåt. Jag har varit snäll och masserat Johan en hel del gånger och gör ett rätt bra jobb med, jag har visserligen fått lite genomgång av de olika momentet vid några olika tillfällen och kan en del trix. Men ändå, grundläggande massage kan de flesta. Så jag har tyckt att Johan ska ge tillbaka, vilket gått lite si och så, han ger upp snabbt. Oftast skyller han på att han är för klen i fingrarna, vilket i sig kanske är sant, men då masserar han ju felaktigt dessutom, bättre att låta handloven göra grovarbetet.

Klenheten har verkligen varit en favoritursäkt.

Så igår så kom jag på att jag skulle byta batterier i ficklampan som ligger i nattduksbordet. Johan hade tidigare frågat om var proppskåpet finns och den relaterade frågan är ju då var det finns ficklampa men det var riktigt dålig fart på batterierna. I samma låda som batterier förvaras så finns lite annat med, däribland så låg mina handgrips som jag köpt när jag fick lite känningar av allt mitt datoranvändande och tänkte att fingerträning kunde göra mig gott.

Så fram med de, placerar de i vardagsrummet vid TV:n och föreslår lite diskret att nu kan du ju träna några minuter varje dag...

Johan har tidigare påtalat att jag är bra på att komma runt de "hinder" som dyker upp, den här tyckte han var kreativ. Nu kröp det fram också.. klenheten var mest ett svepskäl, han är helt enkelt inte så bra..

En flicka är lik sin pappa?

När jag var liten hade vi arbetsschema hemma, det gällde i huvudsak disken och veckans dagar var fördelade mellan mig och mina syskon med en dag över då mamma/pappa hade huvudansvar för disken. Det här ledde till mycket bråk och tjat.. även med hotet att få avdrag på veckopengen så var det svårt att riktigt orka bry sig om sina diskdagar.

Överlag så var det mamma som stod för tjatande och pappa, tja.. han var ju den som utan vidare kunde ställa sig och diska utan att bry sig om vilken dag i veckan det var. Förklaringen var att pappa påstod att när han växte upp så gick det till som så att om man såg att något behövde göras så bara gjorde man det, inget tjat och inget bråk. Det skedde med automatik. Vi antog att det där var en myt pappa la fram för att få oss att frivilligt sätta oss i arbete för aldrig att det kunde vara sant! Vem ställer sig frivilligt och diskar?

Johan är väldigt bra på att säga att han ska göra saker, framför allt disken, tittar jag mot diskbänken ibland så säger han omedelbart "jag ska ta hand om det", sedan kan den bli stående ett tag till. Så det händer att jag bara sätter fart med den för det stör mitt estetiska sinne att disken står där, den försvårar mig att koncentrera mig på något annat. Då kommer Johan farande igen "men jag hade ju tänkt göra det där".

Så precis som pappa var snabbare än oss när vi var små att ta disken så är jag snabbare än Johan nuförtiden. Men pappas förklaring lät ju så orealistisk när jag var tonåring, för fortfarande, vem ställer sig egentligen frivilligt och diskar?

Axel

Okej, att det just specifikt är allhelgona bryr jag mig egentligen mindre om. Jag ville åka till Norrfjärden för det är Axels födelsedag. Felet är ju då att i Sverige är det här en helgdag.. helgdag innebär söndagstrafik.. det betyder att all länstrafik utom möjligtvis kustbussen går på enorm sparlåga. Mer exakt, det går två bussar till Piteå på hela dagen och exakt lika många i motsatt riktning. Vilket betyder att man om man åker iväg blir fast i Norrfjärden i fyra timmar. Det tar inte fyra timmar att besöka en grav och så mycket spännande finns det inte att se i Norrfjärden.

Så i brist på bil så kom jag inte iväg det här året heller på hans födelsedag. Jag köpte hem en ros igår som jag tänkt lägga på graven men nu får den stå i köksfönstret och se ensam ut istället.

Överlag är jag inte så mycket för att fara till kyrkogårdar och besöka gravar, det är mest sådant man gjort för att mamma släpat med en (eller skrev upp det på att-göra-listan-hon skickade med mig i somras när jag skulle till Småland). Det är inte det att jag inte sörjer de som gått bort, bara det att de flesta jag känt som dött har varit i en sådan ålder, lidit av sjukdomar etc som gjort att jag ändå har stor acceptans för att det hände. Fast jag gillar inte att antalet begravningar jag besökt överstiger antalet bröllop, det borde vara mer av det roliga. Fast räknar man in de dop jag varit på så blir totalsummen ändå de glada sakerna.

Visserligen blev jag inte egentligen så förvånad när Axel dog, jag har alltid haft känslan av att Axel plats i världen var i allra högsta grad lånad tid. Men han var och förblir en av de bästa personerna jag träffat, han visste att säga och göra precis de rätta sakerna. Såna vänner växer inte på träd.

Johan föreslog att vi kunde åka ner nästa helg istället, då går det ordinarie lördagstrafik på länstrafiken. Men just den här helgen var ett sådant tillfälle när jag på riktigt saknade att ha bil.

"Bus, godis eller pengar?"

Kortversionen: Giriga ungjävel!

Lite längre versionen: Vi sitter och slötittar på TV, det är lördag, tentaveckan är slut och nya kurserna börjar först på måndag. Det ringer på dörren, flera otåliga signaler i sträck och så faktiskt ett bultande på dörren med. Det här har jag varit med om förr, oftast är det besökare till grannarna under och som inte klarar av att se skillnad på lägenhetsnummer (stora siffror bredvid dörren kan vara svårt att se) och som sen när man öppnar försöker storma rakt in innan de inser att de är fel och då mumlar de något i stil med "men vad knäppt att lägenheten på gaveln inte har första dörren". Hallå!!! Det är lägenheter i två våningar, vi bor också på gaveln, varför skulle det vara mer logiskt att den som bor på markplan har första dörren än den som har lägenheten ovanför?

Tillbaka till ungjäveln, alltså jag fattar amerikaniseringen som sker, men det betyder inte att jag ställer mig bakom att de försöker tigga vid min dörr. Här har vi dessutom multipla fel, Halloween var igår! Vidare så tigger inte svenska barn på Halloween, i Sverige får man nöja sig med att få godis när man är utspökad som påskkärring och detta i utbyte mot att man delar ut påskkort. Sedan som han sa det! Originalversionen är "trick or treat?", vilket på patetisk översättning blir "bus eller godis?" Men "bus, godis eller pengar?" Visst, det hände att man som påskkärring fick någon krona istället för godis vid en dörr, men det är inte vad man ber om!

Det kändes väldigt mycket som någon löjlig liten skitunge som insett att han inte skulle få något lördagsgodis och istället gav sig ut på tiggarstråk.

Vi sa nej och skickade iväg honom.