Jag ger Johan mindervärdeskomplex. Det är inte meningen men det bara blir så. Problemet (och jo, det är verkligen ett problem) är att jag får på tok för mycket gjort om dagarna. Förutom att jag tar hand om Emma så hinner jag med absurda hemmaprojekt som får Johan att baxna. Det visade sig dock att han inte var den enda.. Andra som också varit hemma med sina barn har reagerat likadant: "Hur i hela friden hinner du med?"
Så jag försöker trösta Johan med att problemet är inte att han är ineffektiv när han är ensam med Emma utan det är jag som tydligen förvandlas till en slags supermänniska om dagarna. Samtidigt vet jag hur mycket tid jag slösar bort om dagarna och tycker jag borde hinna ännu mer.
Men saken är den att när Emma var nyfödd så fick alla det att låta som om det var omöjligt att få saker gjort, att jag skulle vara glad om jag ens hade hunnit ta en dusch innan dagen är slut. Jag klarar inte av när folk säger sådana saker. Kommer ni ihåg? Carro och Johan (alltså inte min Johan utan kompis-Johan från förr), ni sa att jag aldrig skulle ta mig igenom gymnasiet utan att bli beroende av kaffe. 20 år senare behöver jag fortfarande inte ens använda fingrarna från en hand för att räkna fram hur många koppar kaffe jag druckit. Ni sa att det var omöjligt så jag kände mig tvungen att motbevisa er.
De första sex månaderna som förälder så duschade jag slaviskt varje dag innan förmiddagen var slut. Alla sa ju att det var omöjligt, att jag skulle vara glad om det blev av alls med duschande. Så jag var tvungen att motbevisa det.
Alldeles för många gånger har jag låtit folk få sänka mina drömmar så istället vaknar jävlar-anamma-djävulen i mig, det bara ska gå!
Jag skulle bara småfixa lite igår, få en tidig kväll och så.. Innan dagen var slut hade jag städat ur alla kökslådorna och rengjort allt som låg däri (konstaterat att vi verkligen knappt har några onödiga köksbestick då det allra mesta åkte tillbaka ner i lådorna), monterat en lådspärr på en värdelös kant på en illa konstruerad lådhurtsinsats och med det nya redskapet kvastskaftet är nu lådorna inbrottssäkra! Eller hur.. Det går att få upp en liten springa så Emma har redan klämt fingrarna samt pillat ut korvtången.. Men det är åtminstone svårare att rota i lådorna..
Sedan försökte jag hitta skorna jag ville ha med mig till min första dag på jobbet. Efter att ha blivit massivt frustrerad så fick jag ett infall att röja ur hela skohyllan i klädkammaren och en rengöring och dammsugning senare åkte avsevärt färre par skor tillbaka in. 16 par skor kasserades igår kväll. 8 par till soporna och 8 par hoppas möta nya ägare (2 par tänker jag försöka sälja, 2 par tänker jag skänka till flyktingmottagandet och de sista 4 paren till någon välgörenhetsförsäljning).
Nu gapar det tomt på skohyllan i klädkammaren... Det där var en kraftig bantning av mitt skobestånd men ack så nödvändig, de där skorna representerar inte mig längre och har inte gjort på många år.
Men sånt gör jag, jag börjar med något litet och avslutar med ett gigantiskt projekt. Nu försöker jag styra den energin åt rätt håll så jag verkligen gör de rätta sakerna med.
Under tiden har Johan dåligt samvete för att han inte är i närheten av min nivå när han är själv med Emma en hel dag. Men det är inte Johans nivå det är fel på.. det är jag som gör på tok för mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar