Till följd av flyktingkrisen så cirkulerar det en hel del artiklar och allmänna påståenden om allt man inte får göra. Gärna under slagordet "jag är inte rasist för att jag ...". Jag tänkte därför sammanfatta mina intryck på området baserat på egna upplevelser, andras berättelser, tidningsartiklar och nyhetsinslag som jag tagit del av under de senaste året. Självklart med lite glimten i ögat!
Vi börjar med nationaldagen. Vi stolta svenskar har haft den som helgdag endast i 10 år och jag har fler skolminnen av att man pratade om svenska flaggans dag än om nationaldagen. Till skillnad från våra grannar i väst har vi därmed inga riktigt fasta regler för hur denna dag ska firas även om vissa traditioner börjar ta form.
I en typisk svensk kommun så planeras det ett kulturellt utomhusfirande i kommunens regi. Man knyter till sig någon kör, kanske har man tillgång till Hemvärnets musikkår, några folkdansare. Det ska åtminstone säljas fika, men helst vill man kunna bjuda i alla fall barn på saft och bulle. Några kommunhöjdare ska tala och så det i många kommuner självklara inslaget med en medborgarskapsceremoni för nya svenska medborgare där de får ta emot någon minnesgåva för denna dag. Så på plats finns självfallet de nya svenskarna som väntar på sin stora stund, de har klätt sina barn i nyinköpt Sverigedräkt (ni vet de där man kan köpa i affären), alla står och viftar med svenska flaggan. De är överlyckliga över denna dag. Deras vänner är med och gläds med dem. Lite lokala pensionärer har tagit sig ut med, det är ju trevligt med lite gratis kultur och barnen och barnbarnen bor så långt bort.
Tryckta stenciler delas ut med texten till nationalsången. Det behövs för den kan bara pensionärerna. Nysvenskarna tar tacksamt emot, de vill lära sig, de är stolta att äntligen ha blivit svenskar. Men även de få infödda svenskar som letat sig dit behöver texten för den kan man inte längre. För några år sedan såg jag ett avsnitt av "Smartare än en femteklassare", frågan var "Hur går andra raden i nationalsången?". Inget av de deltagande barnen kunde svaret.
Jag har uppträtt de två senaste åren på nationaldagen på just kulturarrangemang. Vi har inte spelat utomhus utan på ett inomhuskulturevenemang - för just pensionärer!
Så var är då de yngre infödda svenskarna? Ja det är ju en röd dag, sammanfaller det med helgen så blir det långhelg så då drar man förstås iväg direkt. Ut till stugan eller vad som. Är det en röd dag mitt i veckan så är det sovmorgon och öl framför TV:n som gäller, gärna med en amerikansk TV-serie. Vi har inga traditioner och vanor. Nationalsången sjunger man inte för:
- Man kan inte texten.
- Den är trist och otidsenlig och man tycker att egentligen borde vi ju ha "Idas sommarvisa" som nationalsång.
- Varför skulle man sjunga den? Vad är det liksom vi firar?
Det är just det, för några år sedan gjorde jag ett upprop på nationaldagen där jag uppmanade folk att ta tillbaka både svenska flaggan och nationalsången från rasisterna. Så gå ut och vifta med en flagga och sjung nationalsången. Själv bjöd vi hem delar av en manskör och sjöng stämmor från balkongen och jag började spåna på projekt "vansinnigt överdimensionerad svensk flagga att hänga från balkongen". Jag sydde klart den först året därpå och den har hängts upp - och inga grannar har attackerat oss.. Det sista var jag faktiskt lite orolig för. Knappt hade jag startat gruppen så kom det första påhoppet - från extremvänstern! Som bråkade på mig om att det var ju inget att fira, Sverige hade en fruktansvärd historia, vi var en översittarnation, nationaldagen refererade till våra krigsförande dagar, hela tanken med nationer borde avskaffas. Jag raderade inlägget, blockerade personen och förklarade för övriga i min grupp att jag gjorde det för det här var en kul och positiv grej som denna person ville förstöra. Åsikterna uttrycktes helt enkelt på fel plats.
Min poäng är att ni som skriker att ni inte får sjunga nationalsången, fundera på vilka det är som egentligen stoppar den. Är det verkligen nysvenskarna eller kommer "hotet" inifrån?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar