Vårens säsongspremiär i skog!

Efter tre Sprintcup-tävlingar så var det så slutligen dags för den riktiga säsongspremiären igår, äntligen ut i skogen!!! Tydligen något jag längtat efter mer än jag visste.

Vi begav oss i alla fall av norrut mot Haparanda för att springa (förflytta oss i alla fall) medeldistans ute i en fin skog åt kusten till. Jag är fortfarande inte springandes men såg ändå fram emot min fina skogspromenad.

Kartan! Dock utan min framfart, vill man se den får man besöka mig och min kartpärm!

Jag måste säga att jag verkligen gillade terrängen! Precis som kartan visade så var det en härlig variation av detaljrika områden och riktigt glesa områden med få detaljer att läsa in sig på. Så det var svårt! På två olika sätt. Medeldistans är min favoritdistans just för att det är den tekniskt svåraste orienteringen men inte alltför långt, något som passar mig ännu bättre just nu när jag rehabiliterar en skada (och förstås saknar den konditionen som man egentligen bör ha för att kunna mäta sig på både sprint och långdistans). På medeldistans har jag möjlighet att glänsa ändå då jag orienterar säkert när andra springer bort sig.

Men jag förstod snabbt att det här skulle bli en utmaning för många, framför allt min Johan.. För det var som sagt vad svårt, även jag hade lite svårigheter vid några kontroller och jag gick ju ändå och hade bra fokus på kartläsningen.

Så den här tävlingen slutade på precis samma sätt som flera tävlingar förra året.. Jag ensam kvar på målområdet tillsammans med otåliga funktionärer som i alla fall blev lite lugnade av att höra att Johan är envis så det är mer troligt att han fortfarande letar kontroller än att han ligger skadad någonstans. Turligt nog dök han upp lagom till att funktionärerna plockat fram extra kartor av Johans bana och var redo att börja diskutera var en skallgång lämpligast borde inledas.. Det slarvas här uppe en hel del med att skriva ut maxtid i PM:et, minst sagt osmart för har man inte det så är det svårare att kräva av löparna att faktiskt ge upp när det har gått onödigt lång tid.

Nåväl, även om Johan inte var fullt så nöjd över sin insats så ska man ändå ha i åtanke att han har bara orienterat i knappa två år.. det där var en skog och en bana som egentligen ligger över hans förmåga. Det var normalsvåra banor - han är bara inte på den nivån än.

Även Johan fick mersmak i alla fall. Jag hade som sagt vad roligt i skogen (även om jag gjorde två onödiga krokar) och det kändes i hela kroppen efteråt hur bra jag mår av att vara ute. Men Johan är nu supertaggad och planerar för att köra på med så mycket träning i skog som möjligt. Tur att han har blivit biten av orientering på riktigt, jag vet några andra som inte heller har så mycket orienteringsvana som var minst sagt nedslagna efter gårdagen..

Men inte vi två!

Foten förresten, nu blev det inte någon större mängd löpsteg men ändå en utmaning att vara ute i ojämn terräng igen. Jag tror att det har skett en hel del läkning under vintern så min domedagsprofet till sjukgymnast verkar ha överdrivet hur mörk min framtid såg ut att vara. Är nog läge att leta upp en annan sjukgymnast för en ny utvärdering.