Bloggvärlden har skapat en hel del intressanta frågeställningar. I grunden har "problem" uppstått för att bloggar är och förblir bara en variant av en privat dagbok. De flesta saknar helt enkelt kompetens och förmågan att uttrycka sig på ett sådant sätt så de på riktigt kan nå fram till andra människor.
Dagbokens värld är enkelt, efter en dag, en vecka, en månad, ett år, när du läser vad du skrivit så förstår du känslan bakom det, du minns exakt vad du menade. Du vet detta just för att du är du, ingen känner dig så bra och förstår ditt sätt att skriva som du själv. Men många tar för givet att alla andra ska förstå de också, att ironi, humor och deras personliga logik ska nå fram i varje inlägg, att de absolut givetvis supersjälvklart ska bli förstådda in i minsta detalj. Men det förutsätter ett kunnande i skrivande som de flesta trots allt inte har, det går att utveckla, men långt ifrån alla har det inneboende från början.
Det är då fascinerande saker kan dyka upp. Som att en person anser att något var stort nog, viktigt nog att skrivas ut i sin blogg. Upplevelsen hade viss personlig betydelse, men när sedan någon läser inlägget och kommenterar på det, då är det en löjlig och onödig diskussion som inte borde tas. Det som är viktigt för en person att skriva om är alltså löjligt för en läsare att kommentera på. För då ska läsaren helt plötsligt ha förstått att det fanns viss ironi i inlägget, att författaren "inte menade det på riktigt".
Är det bara jag som förstått att ironi och känslor är svårbeskrivna på internet? Att missförstånd gärna kryper fram just för att du inte har den andra personen framför dig, för att du inte kan läsa av kroppspråk och tonfall?
På internet måste du ju inse att du verkligen blir tagen på dina ord! Men nej, istället kryper barnet inom oss fram, slår tillbaka och blir sura för att någon påtalat det konstiga i vårt resonemang och i en rädsla att bli avslöjade för hur vi verkligen tänker, hur liten och inskränkt vår värld verkligen är så kommer resonemang fram i stil med: "men du fattade väl att jag inte menade allvar!"
Kan man inte hantera att folk kommenterar på vad man faktiskt skrivit, vad orden tillsammans faktiskt menar, den innebörd man fått ihop - fri från tonfall och kroppsspråk - då borde man nog inte blogga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar