Inte alls överdriven ask.

Idag firar jag och Johan två år som förlovade och hela fem år som par. Vi firar detta med att inte ens befinna oss på samma ort.. Men wow! En sån fin dag ska förstås uppmärksammas så jag begav mig ut och surfade runt lite på nätet för en månad sedan i samband med en rensning av mailen och snubblade över den perfekta Johan-presenten! Så jag slängde iväg en beställning bara för att två dagar senare inse mitt misstag.. Precis som tidigare perfekta Johan-presenter så skulle de här drabba mig.. Nu visade sig i alla fall Babylon 5 vara rätt så trevligt men man vet aldrig.

Så kom paketet.. eller rättare sagt avi-sms då lådan var för stor för att delas ut. Vilket den minst sagt var! Monstruös låda som vägde nästan ingenting väntade på Slemmis. Hemma hoppade Johan sedan runt som ett litet barn som fyller år på julafton och ville absolut få sin present nu istället för att behöva vänta hela tre veckor.. Han försökte med att jag redan fått min.. Jag kontrade med att jag betalat den själv..

Jättelådan!

Nåväl, han fick sin gigantiska DVD-box. För vad jag snubblat över var nämligen specialerbjudande på filmboxen med de ursprungliga 10 Star Trek-filmerna. Jag är personligen inget Star Trek-fan, jag fastnade i tidig ålder för Star Wars och har stannat på den sidan. Jag har visserligen sett några avsnitt ur olika serier, några av de gamla filmerna (på Johans initiativ) och vi såg den nya Star Trek-filmen när den kom. Vi lär väl se den nya med, men jag borde nog spela ut det kortet oftare för att få Johan att gå med på att se fler obskyra franska filmer..

Johan är supernöjd!

Många filmer har det blivit.

Den gigantiska lådan visade sig faktskt innehålla en onödigt stor box som nu ska få plats någonstans och nej, den ser inte alls överdrivet stor ut där Johan tryckte in den i bokhyllan. Så såg vi den första filmen igår kväll? Så klart.. + allt bonusmaterial. Men först efter att jag insisterade på att vi började se Tour of Duty som jag ju köpte för ett tag sedan men inte hunnit börja se än. Fast om den dealen ska hålla så tja.. vi tar oss ju igenom filmboxen snabbare än första säsongen av min serie. Hm.. långfilmer motsvarar typ två avsnitt.. får trycka på det.

Vi har trots lite tid men tack vare mycket sjukdom och vila hunnit se de första två filmerna redan och jo, jag satte hårt mot hårt. Varje film "kostar" Johan två avsnitt Vietnam-krig. Vi delar nu med oss av film- och TV-upplevelser som varit en stor del av vår uppväxt. Johan har slutligen förstått var min galenskap efter Rolling Stones kommer från.

Fortsättningen på det blåa ögat..

Blåmärken läker på tok för långsamt... mitt missfärgade öga tog sin lilla goda tid på sig att se ut som vanligt igen. Och helt läkt är jag förstås inte. Allt eftersom blånaden gav med sig så blev det allt mer tydligt att såret från själva pinnen inte planerar att bli osynlig i första taget. Min återkomst till nattorientering har nu resulterat i vad som ser ut att bli ett permanent ärr några millimeter från mitt högra öga... Yey me!

Så jag fortsätter med en bildserie som tar vid där jag slutade sist.

Lördag kväll.

Söndag kväll.

Måndag kväll.

Tisdag kväll.

Onsdag kväll.

Torsdag kväll.

Fredag kväll.

Lördag kväll.

Söndag kväll.

Måndag kväll.

Tisdag kväll.

Fick fota så man ser båda ögonen här för nu kunde faktiskt den sista biten blånad misstas för ringar under ögonen/skuggning.

Onsdag kväll.

Som man ser nu så har ärret börjat lysa lite klarare i rött.

Torsdag kväll.

Nästan läkt!

Fredag kväll.

Jag ser ut som folk igen!



Så hur lång tid tog det i slutändan innan blånaden försvann? Tre veckor! Fast läkt och läkt är jag ju knappast, under ärret finns det fortfarande en öm förhårdnad som jag misstänker också kommer bli kvar för lång tid fram över.

Viss har jag redan nämnt att orientering är en väldigt ofarlig och hälsosam idrott?

Orientering hemma från soffan..

Då förkylningen vägrade lämna min kropp så är 10-mila-comebacken uppskjuten minst ett år till och jag fick istället följa tävligen hemma från min sjuksäng i soffan. Så först lösa inloggning till webb-TV som jag via iPad och apple-TV kunde få fram i TV-rutan. Så förstås ha 10-mila-häftet från senaste Skogssport framme med alla hålltider och så komplettera genom att i min surfplatta hålla koll på tävlingen online och där kunna se hur mina intressanta lag låg till.

Teknisk publiksport!

Vid några tillfällen så fick jag faktiskt se klubbkamraterna på webb-TV med.

När orientering går digitalt och ska bli publikvänligt - då krävs det en hel del teknik.. Men roligt var det, jag verkligen älskar programlösningen på 10-mila online, supersmidigt att kunna välja vilka lag man vill bevaka lite extra och samtidigt kunna se ställningen vid en specifik kontroll eller växling.

Det blev förstås lite absurt när de körde med GPS:en på blank skärm, men det går inte att visa kartan när man kör gafflat, det skulle kräva att isolera alla löpare i karantän i flera timmar så jag tyckte det var en rimlig kompromiss.

Nu är det snart dags att se herrarna bege sig ut!

Men oj så gärna jag hade velat vara där...

Säsongspremiären!

För en vecka sedan var det slutligen dags för mig att göra min säsongspremiär på barmark.. eller hur var det nu med den saken? Över hela landet har orienteringstävlingar ställts in på grund av snöläget och så skedde även med tävlingen jag skulle ha sprungit i lördags i Uppland. Dock öppnade det upp för nya möjligheter och mindre korrigering av planerna.

Johan skulle ner till Linköping och Lithe Blås jubileum på lördagen och tidigarelade sin nedresa till fredagen för att prova på nattorientering i Törnskogen där årets upplaga av Grymnatta arrangerades. Ursprungligen var det en tävling jag var rätt så ointresserad av då jag överlag inte springer nattorientering. Efter min korta karriär som nattorienterare som ungdom och ung junior la jag det momentet åt sidan då det endast resulterade i en evinnerlig massa småskador, inklusive ett nattakutbesök på Danderyds sjukhus för att undersöka armen jag ramlat på under tävlingen. Kort sagt, springer jag natt så gör jag illa mig..

Men nu var det ju i Törnskogen, min gamla hemskog och Johan ville gärna pröva att springa natt. Så vi åkte dit och efter lite velande bestämde sig jag och mamma för att också ge oss ut på en öppen bana - kort och svårt! Borde passa oss som hand i handske. Johan hade jag redan tidigare övertalat att välja en lättare bana än han först tänkt springa. Allting tar längre tid på natten och allt är svårare på natten.

Johan är supertaggad inför nattorientering!

Mamma gav sig av först ut av oss tre då hon startade direkt när starten öppnade, jag väntade tålmodigt en liten stund till innan jag gav mig iväg (så här i efterhand borde jag kanske väntat ytterligare en stund och sett till att Johan verkligen kom in på rätt spår men han skulle ju springa en lätt bana!). Jag inledde givetvis med att missa min planerade stig och bomma ikapp mamma som jag därmed slog följe med till första kontrollen innan jag övergav henne i skogen för att fortsätta banan i lite snabbare tempo. Fick därmed också pulsa onödigt mycket in till tvåan då jag vek av från stigen för tidigt. Här drabbades jag av något slags övermod och fick för mig att jag skulle ta ett "kort" vägval och gena till trean istället för att springa ut på stigen och runt.

Det barkade snabbt åt helvete då jag dels på grund av höjderna insåg att jag drog snett men sedan blev det bara allmänt rörigt och som pricken över i kolliderade jag med ett träd. Som sagt, allt ser annorlunda ut på natten, det är häftigt och mäktigt att orientera då men man måste vara lite vaksam. Jag dängde istället huvudet rakt in i en avbruten utstickande gren som träffade mig knappa centimetern från höger öga. Det kändes som om en rörelsevåg gick genom hela skallen och jag fick först blinka för att kolla att ögon var okej och kände även efter att tänderna mådde bra. Ansiktet vågade jag inte riktigt röra vid, jag misstänkte att jag blödde men sprang med handskar så det var inte riktigt läge att känna efter.

Men jag var nästan längst bort från målet på min bana och jag verkade må bra, tävlingsodjuret sa sitt - bara att springa vidare! Kom nu ut på stigen jag borde tagit från början och bara att fortsätta bort till Vaxmora torp och trean. Ironiskt nog så var det färdigbommat nu, en smäll mot huvudet var det som krävdes för att fokusera ordentligt på orienteringen. Återstående tre kontroller innebar inga egentliga svårigheter (förutom bergsklättringen ner till fyran, men tank vare tanten som först rasade ner för stupet, svor och sedan stämplade så visste jag dels exakt var jag INTE skulle klättra ner och sedan var kontrollen låg).

Nattorientering innebär ju som sagt vad att man ser sämre, ingen av de löpare jag mötte på banan kommenterade det faktum att jag hade ett rejält blodigt sår i ansiktet utan det var först när jag kom i mål som funktionärerna ojade sig över mig och snabbt skyfflade iväg mig till sjukvårdaren som tvättade rent mitt sår, konstaterade att jag inte behövde sy och gav mig en isbit för att minska svullnaden.

I mål kunde jag också konstatera att vare sig mamma eller Johan var där. Mamma förvånade mig föga, trots min bom så borde jag springa snabbare än henne då hon gick runt. Men Johan som var iväg på sin lätta och korta bana? Nu orkade jag visserligen inte fokusera på min makes befinnande riktigt än, jag hade för fan ett sår i ansiktet och en ständigt växande blåtira! Efter ett tag dök han upp i alla fall, det visade sig att Johan hade varit på helt egna äventyr långt utanför kartan (jag vet, det är inte snällt att skratta åt bommar men när vi följde Johans lopp efteråt på QuickRoute kunde jag bara inte låta bli, det var bara så absurt!). Johan har för tillfället lagt nattorientering åt sidan.. Tur att vi går mot ljusare tider. Efter ytterligare ett tag dök en trött mamma upp som meddelade att någon av oss fick köra hem. Vid det laget hade jag redan kastat mina linser då jag inte gillar att ha linser i efter en ögonnäraskada (Trodde ni det här var första gången jag gjort något liknande? Nääääää! Också orienteringsrelaterat men den gången tog näsan smällen.), det kan vara så drygt att få ut dem när det svullnat upp.

Så Johan fick köra sent på natten genom ett främmande område medan jag satt bredvid med nedsatt syn och styrde ut honom mot en bekant väg. Vi kom hem till mamma och pappa ordentligt och jag kunde på allvar studera eländet. Sedan dess har jag fotodokumenterat mitt ansikte morgon och kväll för att studera utvecklingen. Nedanstående mindre trevliga bildspel är resultatet. Som man ser på de tidiga bilderna så syns det i alla fall tydligt att det var en pinne som träffade mig - eller detta var åtminstone glasklart för alla orienterare jag pratade med under söndagens tävling.

Fredag natt.

Lördag morgon.

Lördag kväll.

Söndag morgon.

Lagom till vår flygresa hempå söndagen så hade svullnaden och färgerna blivit riktigt maffig så jag sa till Johan att inte se för gullig och kärlekskrank ut för då skulle folk missta honom för ångerfull make.

Söndag kväll.

Fram emot måndag så började blånaden krypa uppåt på ögonlocket med samtidigt som en mer gul ton gjorde sitt intåg.

Måndag morgon.

Måndag kväll.

Från tisdagen så började det bli svårare att ana det ursprungliga såret från pinnen, trots en kliande och irriterande sårskorpa så har det faktiskt börjat läka ut.


Tisdag kväll.

Onsdag kväll.

Torsdag kväll.

Fredag kväll.

Lördag blev en regnig släktdag istället för den inställda Lännasprinten men på söndag var det dags igen! Premiär i dagsljus ute på kuperade Lidingö! Efter ett väldans velande behöll jag undertröjan på, vilket redan vid starten visade sig vara mindre genomtänkt då solen började tränga fram på allvar och med den något som faktiskt liknande vårvärme. Visserligen fanns det snö här och var ute i terrängen och det var rätt kyligt vid vattendragen men ändå.. Jag hade definitivt kunnat vara tunnare klädd.

Själva orienteringen finns det egentligen inte så mycket att säga om, jag tog alla kontrollerna utan några problem men det tog ju fruktansvärt för lång tid. Vårens uppladdningsproblem i form av min evighetsförkylning har ställt till det rejält för min träning - kondisen är inte ens i närheten av var den borde vara. Och nu rullar det snart på.. Visserligen kommer jag nog klara det stora målet - att ta mig skadefri genom 5-dagars. Men jag skulle gärna plocka några fina placeringar på andra tävlingar med. Måste bli frisk och det nyss!

Ska försöka undvika att springa in i fler saker med.. även om den senaste veckan har gett mig chansen till ett väldigt intressant socialt experiment: Hur många människor frågar vad som har hänt när du har en blåtira under ögat? De överväldigande majoriteten säger ingenting alls, inte ens på vårdcentralen (dit vi var med Johan i måndags) frågade någon om det förrän jag själv tog initiativet att få en undersökning.

Jag som tagit fram en sådan fin svarsfras:

- "Nej min man slår mig inte, jag är orienterare!"

Inställd vår = skidåkning!

Strax innan SMHI meddelade att våren var inställd så besökte vi sportaffären för att kika lite på deras skidutbud. Jag hade räknat ut att med påsken runt hörnet borde rimligen priserna på skidutrustning ha gått ner avsevärt och som ett led i vår friluftssatsning så behövdes det bättre utrustning. Mina skidor var det visserligen inget större fel på men Johans var inte mycket att hänga i julgranen.

Så vi satte butiksbiträdet i arbete och provade ut nya längdskidor, pjäxor och stavar. Som pricken över i så utökade vi lagret av valla, köpte skidstrumpor, skidfodral och jag även ett par skidhandskar (mina fleecevantar var dööööden att köra skidorientering i). Killen slog med sin lilla miniräknare och vi fick också helt enligt planen ett väldigt bra pris (även om mer pengar ut samma månad som man köper ny bil är allt annat än idealiskt).

De nya skidorna har sedan testats på Ormberget under den mycket soliga påskhelgen och har fortsatt nu i veckan. Med riktig utrustning så är Johan nu ett riktigt energiknippe i skidspåret, han verkligen utstrålar skidglädje och tycker det är synd att det inte blivit av tidigare. Så på mindre än ett år har jag nu alltså fått min tämligen icke-sportande man att haka på både orientering och skidor - två aktiviteter som var stor del av min uppväxt. Och han har verkligen roligt!

Då jag själv inte riktigt har samma ork så är det nästan jobbigt ibland hur taggad han är av allting, det surfas vallatekniker på nätet, han pratar med alla uppe på Ormberget för att få råd och tips. Vid sidan av skidåkningen så börjar vårsäsongen rullas upp för orienteringen med och Johan är helt inställd på att livet ska planeras kring alla aktiviteter.

I förra veckan provade vi ut våra nya klubbkläder, och jag lyckades faktiskt få tag i en tävlingsskjorta direkt så nu är jag redo för säsongen! Eller nästan i alla fall.. det var det där med den inställda våren som oundvikligen redan lett till en inställd tävling och så min evighetsförkylning som ligger kvar som ett ständigt irritationsmoment.

Men än så länge blir det lite skidåkning på Ormberget åtminstone varannan dag. Johan jagar nya rekord och jag njuter av den friska luften. Vasaloppet 2015 kanske inte är helt orimligt när allt kommer kring.

Ännu en nödvändig pryl...

När vi var i Stockholm sist så fick Johan syn på minimorötter i Sqrubben, alltså små gosedjur från Ikea i form av morötter. De var ju bara sååååå söta och skulle passa ihop med våra stora.

Jag så bestämt nej. Vi ska inte köpa några.

Så skulle Marcus och Adeline till Haparanda och frågade om vi behövde något. Jag så förstås nej, och absolut nej till minimorötter. Så när Johan kom efter sitt Luhrmöte meddelade han att Marcus lämnat igen några flyttlådor och som tack för lånet fick vi en broccoli! Vi hade ju trots allt bara sagt absolut nej till minimorötter (som dessutom var slut)...

Broccolin mellan sina morotskompisar.

Sinnesro för 199 kronor!

Äkta makar har ibland ovanor som kan driva en till vansinne. En av Johans mindre attraktiva sidor är att han är så pass disträ som han är. Eller egentligen tror jag det snarare handlar om att han är överfokuserad, när något ska göras så ser han bara det och ingenting alls som kommer i hans väg. Det innebär att Johan ofta flyttar på saker utan att ens reflektera över det. För han avsåg ju inte att flytta på saker, han bara skulle ha det som låg bortanför.

På en punkt har det här pågått alldeles för länge, det handlar om Johan och hans bälte. Så länge vi har bott ihop har Johan bara haft ett enda skärp som han då sedan han fick jobbyxor i stort sett dagligen flyttar mellan sin jobbyxor och de vanliga byxorna han har här hemma eller när han går iväg på något vardagligt ärende. Sedan följer den sedvanliga paniken när Johan ska till jobbet och inte kan hitta sitt svarta skärp som sitter i ett par svarta byxor som ligger i någon klädhög bestående mestadels av svarta kläder. Då Johan inte fungerar lugnt och systematiskt så blir det att han ränner runt i lägenheten som en yr höna och rotar runt efter sitt bälte.

Till slut fick jag nog av detta fnattande och gjorde vad jag borde gjort för länge sedan - jag köpte Johan ett till skärp! Nu har han sitt gamla i jobbyxorna och det nya till vardags. Ibland måste man vara lite kapitalistisk för det är en så mycket smidigare lösning. Egentligen behövde han inte ett till skärp men det har blivit så mycket lugnare sedan det införskaffades.

Dock var det förstås inte helt enkelt att köpa ett nytt bälte, jag vet inte om ni minns våra bekymmer från i somras när vi skulle köpa byxor till Johan och den kvinnliga säljaren på Dressman tyckte att Johan behövde gå till MAX och äta upp sig för så smala är ju inte Norrländska män. Inte kunde vi hitta ett skärp på Dressman men så kom jag på att JC främst har kläder för unga människor och ynglingar är oftast eländigt spinkiga och mycket riktigt där hittade vi ett bälte som passade (fast när slutade man med det smarta systemet att ange skärp i centimetrar? Vad farao betyder M när det gäller bältesstorlek?).

Fast när jag bläddrade igenom de olika skärpen som hängde i stället så kände jag mig för en kort stund som morfar då min första tanke var: 

"-Ska det se ut så där nuförtiden?"